Jag tror på ceremonin!
AV Lotta Hellman
Jag tror på ceremonin, riten. Det är en övergång från ett tillstånd till ett annat. Dop, bröllop, födelsedag och begravning. Riten följer ett mönster och skapar en sorts ordning i allt kaos. Den kan finnas som mikroformat i cirkeln också.
Att gå från sin vardag in i studier. Från surret, allt det som distraherar, in mot fokus. Jag har alltid haft en ”checka in” i mina möten med grupper. Som vid alla andra resor.
På senare år har det blivit i en form av trafikljus. Laget runt. Hur mår du? Var är du? Grön betyder att allt är bra, en positiv framåtrörelse. Gult är lite avvaktande, vet inte riktigt vilken väg det tar. Rött är en varning, det känns inte alls bra, jag har stannat av. Det går fort, det är enkelt. En rit i sin enklaste form. En efter en säger sin färg. Ibland blir det fler ord än så, men behöver inte. Någon kan addera till sin röda färg, lite tufft hemma, en sjuk mamma eller så. En empatisk värme rör sig i rummet. Och kanske en lättnad, det lite sorgsna som deltagaren bar med sig handlade alltså inte om livet i cirkeln.
Visst har jag också känt av misstro inför övningen och något jag kan tolka som ett rationellt – vad ska det här vara bra för? Men jag har envist framhärdat. Riten har lagt sig och övergått i ett behov. Ska vi inte säga färg, heter det numera om jag skyndar förbi. Det är några minuters uppsamlande, en närvaro, en koll, var är vi? Checka in, för att kunna resa vidare. I gemensamma tankar. Nya idéer och kunskaper. Som mitt eviga mantra, om att alla tillstånd smittar.
Det koncentrerade lyssnande som riten ger, färgar resten av sammankomsten.
Publicerad i nummer 2, 2022
