Dags att prata ansvar
AV LOTTA HELLMAN
Det tål att upprepas, en demokratisk ledare är den som är utsedd och vald till skillnad från den informella ledaren som har tillsatt sig själv.
Grundbulten i en demokrati är det förstnämnda. En vald ledare kan ifrågasättas och avsättas. Jag tillhör dem som i en turbulent tid uppskattar starka ledare som orkar bära ansvaret.
Statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven är båda utmärkta cirkelledare för den nationella studiecirkeln Sverige, där vi alla är deltagare. De låter oss tänka själva, vi har åsikter och bjäbbar på, de låter oss hållas. De lyssnar lyhört, men vågar också ta beslut. De hånas och får utstå spott och spe. Men står där, tåligt i motvinden.
I skrivande stund vet vi inte om detta öppna, demokratiska och fria sätt att hantera coronakrisen är vinnande eller om det totalitära, ordergivande är framgångsreceptet i viruskampen.
Jag vet bara att jag är stolt över att mitt eget liv har handlat om ett ledarskap där deltagare, arbetsteam och mina barn, har utvecklats genom eget ansvar.
Att mitt rättesnöre varit att ställa frågor till dem jag är satt att leda, som: Vad tycker du? Vad blir bäst?
Men också att bejaka makten att besluta. För ju större ansvar, desto mer makt. Det är för mig en given ekvation. Vara en gränsvakt för allt som strider mot det humanitära. Där människovärdet står högst. Allas lika värde. En nationell ledare måste värna utsatta grupper, deras rätt till existens. Se till rättsväsende och ett civilt samhälle. Där vi hjälper varandra.
En cirkelledare gör på liknande sätt. Hen har blivit utsedd av studieförbund eller deltagare, ska hålla i närvarolistor och planering. Lyssna till deltagarnas önskemål, driva arbetet framåt mot ett gemensamt utstakat mål. Ibland bryta av, se till att alla blir hörda. Jobba för rättvisa och jämlikhet.
Ärligt talat, vi hade blivit galna om vi hela tiden mötts av ifrågasättanden, sådär ska man inte göra, vi ska göra så här, det där är dumt, detta är rätt. Tänk bara på deltagare som maniskt fingrar på sina mobiler, gör Google till sanningssägare och kan driva en hel studiecirkel till vansinne.
Kanske är det dags att också prata om deltagarnas ansvar. Drar mig till minnes hur jag brukade fråga nya deltagare ”vad vill du få ut av detta?” och om de svarade ”får se vad du har att ge”, slog jag bakut och svarade ”det räcker inte, du måste ta ett eget ansvar för ditt eget lärande”.
Publicerad i nummer 2, 2020
