Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Ledarskap

Är allt Kalles fel?

Det är Kalle som är problemet. Det är han som gör att ingen trivs. Vore bäst om han bytte grupp.” 

Deltagaren säger det i all välmening till mig. Hon vill så gärna att jag snabbt ska få en överblick av situationen nu när jag plötsligt har fått i uppdrag att vara deras ledare. 

Hon är trovärdig. Jag är ny. Det är frestande att skaffa sig en bundsförvant. Det är som att stå i en korsning där ena pilen pekar mot en snabb genväg, den andra mot något mer längre och okänt. Förr var jag mer benägen att välja det bekväma. I det här fallet hade det varit olyckligt.

För Kalle var lite avog. Ingen trivselprick precis. Med hennes ord ringande i öronen var det lätt att se det hon såg. Hade jag fortsatt lyssna till hennes tjänstvilliga beskrivningar av läget förr, nu och då, så hade jag målat in mig i ett hörn.

Så jag kände mig lika avig som Kalle när jag markerade tack och stopp, men mer vill jag inte veta.

Det kändes lite frostigt att vara så tvär, hon ville ju bara hjälpa till. Och behagsjukan drabbar mig då och då, viljan att vara till lags. Men i mitt bakhuvud ekade en fras ur mitt förflutna när jag fick det goda rådet:

”Tänk på att du är inte ledare för att bli omtyckt. Det är inte ditt uppdrag. Du är där för andras utveckling.


Sedan finns det ett
universalmedel som vi högtidligt kan kalla kärlek. Det visade sig fungera även denna gång. Eftersom det fanns en sorts dold överenskommelse om att syndabocken var Kalle så genomsyrade det denna cirkels lite kyliga kultur.

Jag kunde tvärtemot fråga, lyssna och bekräfta Kalle. Ge honom en positiv uppmärksamhet. Och det visade sig att han inte var problemet. Bakom hans buttra attribut dolde sig en rätt empatisk människa som också ville gruppens bästa.

Nej, vi blev aldrig vänner, men det blev jag heller aldrig med någon av de andra deltagarna. Däremot hade vi ett antal bra sammankomster tillsammans.

Det regnar, det är höst och jag har fastnat för ett citat av Bob Hansson.”Kan vi vara snälla nu. För sen dör vi faktiskt.”