Målet – eller vägen dit?
AV Lotta Hellman
Vi ledare är målfostrade. Det är också själva grunden i en studieplan. Vad ska vi lära oss? Vilket är målet? Det är förstås nödvändigt och bra, men där lurar en liten inbyggd fara. Tunnelseendet.
För att nu exemplifiera med min egen mentor, Joel 4 år, mitt barnbarn. I kraft av min ålder leder jag vår verksamhet. Nu senast hade jag bestämt att Uggleparken i Kristineberg, skulle kunna bjuda på lärorik lek. Han tyckte också att det var en bra idé. Vi fick skjuts dit och sen skulle vi ta oss hem med tunnelbanan.
Lekparken är inte riktigt så intressant för honom som jag trott. Han börjar mer och mer prata om den där tunnelbanan han aldrig förr åkt. Jag arbetar på min lyhördhet och följsamhet, som jag lovat mig själv i mötet med denne unge deltagare i livet. Så vi lämnar rätt snart parken och beger oss mot tunnelbanetåget.
Det är två stationer hem, men Joel är hänförd. Det som för mig är ett rätt trist transportmedel från A till B blev med honom något helt annat.
Han tog täten, jag följde efter. Han pekade på ett tåg och vi hoppade på och av när han ansåg bäst. Sen säger högtalarrösten: ”Ni kan byta till tvärbana.” Joel reagerar snabbt: ”DET vill jag åka!” Och på den vägen blev det. ”Är vi under jord nu, farmor? Är bilarna ovanför oss?” Jag nickade och insåg storheten.
Timmarna gick och vi åkte kors och tvärs. Jag hamnade på platser jag aldrig förr besökt. I bakhuvudet klingade Karin Boyes kända, slitna, sanna strof: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Det är en insikt jag bär med mig i mötet med mina grupper. Visst, sätta upp målet, men sen lyssna på deltagarna och inte missa eventuella irrfärder som kan dyka upp! Helt enkelt inte vara så rädd för att gå vilse.
Att lämna allfarvägen och ge sig ut på mindre stigar kan ge nya erfarenheter och värdefull kunskap.
Publicerad i nummer 3, 2021
