Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Ledarskap

Är du närvarande, lilla vän?

Mannen säger med bestämd röst: ”Nu går jag in genom dörren. Nu går jag ut ur rummet.”

Jag deltar i en ledarutbildning vid berget Fuji i Japan. Det är i slutet av 1980-talet.

Mannen är en av deltagarna. Livets irrvägar har fört mig till den mest märkliga chefsutbildningen någonsin.

Det är högt uppsatta ledare inom Japans främsta teknikföretag som drillas. De uppmanas bland annat sjunga. Högt. ”Mer”, piskar utbildaren. ”Övertyga mig, jag tror dig inte.”

Tanken är att de ska tränas i närvaro. Denna, för alla ledare, så åtråvärda egenskap.

Kanske den främsta. Den som avgör. Blir deltagarna intresserade?

Första intrycket, är cirkelledaren verkligen närvarande? Alltså inte bara fysiskt, utan med alla sina sinnen.

Hur många gånger har man inte startat en sammankomst med att vara försjunken i deltagarlistan, studielitteraturen eller med teknik som inte fungerar. Välsignade är de gånger när jag verkligen sett alla deltagare i samma stund som de äntrar rummet. De gånger jag varit mer upptagen av deras tillstånd, än mitt eget.

Insikten fick mig att för många år sen utmana mig själv med en övning. Att snabbt kunna alla deltagarnas namn på tio minuter. Klarade jag det, så blev det ett bevis inför mig själv på att jag verkligen var närvarande hos gruppen. Ett kvitto på att jag lyckats tysta min inre röst som gärna var upptagen av så mycket annat, än att vara där.

Framför allt fick det mig bort från mitt eget ego. Sluta fundera på hur andra uppfattar mig.

För uppdraget är inte att behagsjukt bli omtyckt, utan att leda andra till utveckling. Det kan till och med innebära att göra sig obekväm, att kunna provocera. Men osvikligt gäller kravet på närvaro.

”Nu går jag in igenom dörren”, som ledarna i Japan ficklära sig, att benämna varje steg, alla små val de gjorde.

Bäst uppskattar jag de ledare som sprider genuin, innerlig, mänsklig värme.

Ur ett naturvetenskapligt perspektiv så är ledare ett material som leder elektrisk ström.

Om den strömmen är kopplad till ett humanistiskt kärleksbatteri så är jag så nöjd.

Och jag ser det snabbt. Redan vid första intrycket.