Både och!
AV Lotta Hellman
Nej, han har inga problem med sitt ledarskap, säger han. Det är bara lätt. Han är hälften min ålder. Och jag minns också det självklara. Förr. När jag var så mycket yngre. Allt gick bra. Alla lyssnar. Alla känns delaktiga. Men nu tänker jag mer kritiskt, varför?
Hur mycket val har man inför det utsedda ledarskapet? Det finns mycket ”gilla läget” för den som deltar. ”Du är ledare, jag joinar, säg hur vi ska göra!” Allting blir mer komplext ju fler år jag lägger bakom mig, ju större perspektiv jag får. Och jag omfamnar det. Det triggar mig.
Nu kan jag gå i gång på tre frågeställningar:
• Vad är din idealbild av en ledare?
• Hur skattar du dig själv på den skalan?
• Och så den verkligt utmanande frågan: Hur uppfattar deltagarna dig?
Kring dessa frågeställningar kan den mest garvade ledare möta överraskningar. Jag träffade en ledare som tyckte att livslust var hennes mest utmärkande drag. Hennes ideal. Och där hon skattade sig högt. Det blev lite mer komplicerat när det visade sig att så uppfattades hon inte alls. Livskris. Den jag vill vara, den jag tror jag är och vad andra ser. Det är smärtsamt, men det är som det ska vara! Det är det mer rigida, självklara och svartvita tänket som jag är rädd för. Alla dessa gråzoner välkomnar jag alltmer. Jag omfamnar ”både och”-tänket. Man kan vara fullständigt suverän och helt usel samtidigt. Och det är fine!
I början av mitt ledarskap fick jag tidigt lära: ”Självförtroende är det viktigaste för resultatet. Självgodhet farligast. Skillnaden är ödmjukhet.”
Den insikten skulle jag så gärna vilja förmedla till den unge ledaren som tycker han kan allt. Han som inte ser att deltagarnas höga betyg inte bara handlar om hans förträfflighet, utan också är ett resultat av inordnade roller. Eller, så är det helt enkelt så att han har rätt och jag krånglar till det. Ja, så kan det faktiskt också vara. Och det är rätt skönt att känna så.
Publicerad i nummer 3, 2023
