Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Ledarskap

Glöm inte att

fråga vad de vill!

De är alla redan på plats. Åtta par ögon. Åtta olika förväntningar. Och jag är sen. Minns ett gammalt mantra som säger ”kommer du försent en gång som ledare, så är det en ursäkt för gruppen att komma försent tio gånger”.

Inte bra. Det är så lätt att falla in i det man tror att deltagarna förväntar sig. Att leverera.

Jag fumlar med datorn, försöker hitta kontakten, alltmedan jag med ett halvt öga på gruppen börjar konversera. Det går sådär.

De är inställda på att dra i gång. Det är då jag inser att jag i ren iver håller på att hoppa över fundamentet.

Grunden. Basen. Alltings början. Deras förväntningar. Avtalet.

Det deltagarstyrda, som så ofta bara blir ett honnörsord.

Utan att ännu inte riktigt vara där, så hör jag mig själv ställa frågan:

”Vad vill ni, vad behöver ni?”

Det är deras trevande svar som ger mig tid att landa.

Ledarskap handlar ofta omenvetenhet och envishet. Att inte ge sig.

Inte nöja sig med ”jag vet inte”, utan dra det ett varv till.

”Vad behöver ni få av gruppen, av den här träffen, för att gå härifrån nöjda?”

Det är den där sista följdfrågan som brukar ge resultat. Den som öppnar upp och gör att en relation kan börja skapas. Mellan ledare och deltagare. Ett mål.

Min nervositet försvinner och jag är på banan igen för jag hör vad de behöver, söker och jag känner igen vägen. Jag har guidat förr.

Där och då byggs en trygghet.

Så tillbaka till grundkursen och FIRO-teorin (fundanmental interpersonal relationship orientation) som dryga femtio år senare fortfarande fungerar. Den beskriver en grupps tre olika utvecklingsfaser. Tillhöra, rollsökning och samhörighet. I början av alla gruppers tillblivelse finns en oro, blir det här rätt för mig? Den underliggande frågan är den delvis omedvetna, men djupt existentiella funderingen – får jag vara med?

Och ledaruppdraget är då att verka för bekräftelse, delaktighet och trygghet. Den som bland annat kommer ur överenskommelsen om vad vill vi, vart är vi på väg?

Sen gäller det bara att komma ihåg, att det man ser där framme och släpar sig fram emot, är inte målet, utan starten.