Barnbarnet blev
min läromästare
AV Lotta Hellman
Det finns fördelar med att bli senior, men också motsatsen.
Jag märker att jag som ledare alltmer tar saker och ting för givet och utgår från att det är väl självklart att göra på ett visst sätt. Men det är ur mitt perspektiv och inte säkert lika uppenbart för alla andra.
Vi arbetar i en förtroendebransch. Det betyder att andras entusiasm, tillit och lojalitet är något du måste göra dig förtjänt av. En ledare är någon du vill följa, inte måste.
När jag var 18 år gick jag min första cirkelledarutbildning.
Då fick jag lära mig att det handlade om att formulera mål, skapa delaktighet, lyssna, överblicka, analysera läget, vara tydlig, uthållig, ärlig, modig och hantera konflikter.
Kommer ihåg att det kändes ganska övermäktigt. Många ord liksom, som egentligen alla handlar om ett förhållningssätt.
Det blir enklare att ta till sig när jag tänker på ledare jag mött och respekterat. Som den nyligen bortgångne legendaren, folkbildaren Gösta Vestlund, som blev 107 år. Han är obegripligt meriterad, var bland annat lärare till Olof Palme, hedersdoktor, mottagit regeringens medalj m.m. En varm anhängare av dialogen som kunskapsverktyg. Jag minns mest hans ödmjukhet med uttryck som: ”Bry dig inte om vad jag tycker, det där fattar du så bra själv.”
Han pratade med så stor respekt om hur mycket han lärde av sina barnbarn. Och tänk, nu har jag en egen läromästare i Joel, 3 år.
Nu senast skulle vi leka kurragömma. Jag undrade vem som skulle räkna och leta.
Ingen, säger han, vi bara gömmer oss tillsammans. Jaha, så då gör vi det. Bakom en soffa. Bara sitter där.
Så kan man också göra.
Publicerad i nummer 4, 2020
