En tidning från ABF

Film och TV

Hoppla!

Finska tonårstjejer rider på käpphästar. Ger dem namn. Ryktar deras luddiga huvuden. Talar om dem så här: Är han bra på att hoppa? Låt henne inte dra i väg. Han har bra energi.

Jag fattar ingenting.

Tjejerna tränar för tävlingar. De struttar runt i dressyrmed – det finns inget annat ord för det – käpprak hållning. De hoppar över enormt höga hinder. Hur är det ens möjligt? För att de har övat, jätte-jättemycket. Och, som Mariam säger i filmen: ”Det är ju annorlunda jämfört med riktiga hästar. Du har bättre kontroll eftersom det är dina egna ben.”

Mariam lever dubbelliv. Hon har de vanliga vännerna från skolan, de som inte vet att hon tillhör den finska käpphästeliten. Med de här vännerna festar Mariam och lever rövare så till den grad att hennes mamma i desperation placerar henne på anstalt ett tag. Då är käpphästmiljön mer konstruktiv, det tycker också Mariam själv. Där peppar och stöttar man varandra. Där alla är välkomna och får vara som de vill.

Alisa berättar att hennes föräldrar inledningsvis var oförstående för hobbyn. Sedan bevittnade de hennes utveckling, i sporten och som människa. Alisa är pionjär, något slags kantig gothpunkare vars käpphästfilmer på Youtube var stilbildande. Men när klasskamraterna fick reda på hennes intresse möttes hon av mobbning och till sist våld. Högstadietjejen Elsa var mobbad redan från början; för henne blev hästar, både biologiska och hembyggda, en tillflykt.

Någonstans här, kanske halvvägs in den hyllade regissören Selma Vilhunens dokumentär Hobbyhorse Revolution, märker jag att jag har vant mig. Tävla med käpphästar, det är väl egentligen inte konstigare än hittepå-sporten wrestling? Eller, när jag tänker efter, konstigare än att springa runt efter en boll.

Visst hade jag hört att käpphästhobbyn är stor i Finland, med i dag över 10 000 aktiva i miljön runt stall (ofta skåp hemma i flickrummen) och tävlingar (i kongresscenter). Men jag hade inte riktigt hajat vad de faktiskt gör. Att man kan dra ut på en kvällsritt i ett radhusområde på sin käpphäst. Att hobbyn skapat kändisar, småföretag, sommarläger.

All denna verksamhet drivs till 99,9 procent av flickor. De tävlande är tjejer. Publikenär småtjejer. Tränarna och funktionärerna är tonårstjejer. Jag slås av hur sällan jag ser bilder på sådana rum: nästan inga killar, nästan inga vuxna. Förebilden Alisa, en senior i sammanhanget, tar körkort och flyttar hemifrån under filmens gång.

Sällan har jag blivit så gränslöst glad av att se en dokumentär. Käpphästtjejerna har byggt upp något alldeles fantastiskt från gräsrötterna, tillsammans: en egen, svettig och kärleksfull värld.


 

3 x Nyskapande queerfilm

Thelma (Joachim Trier)
17 nov Undertryckta känslor blir till explosiv häxbrygd i kristen norsk jente.

God’s own country (Francis Lee)
24 nov Mästerverk om kärlek, avfolkning och lamningssäsong på brittisk landsbygd.

120 Slag i minuten (Robin Campillo)
1 dec Kärlek och aids-aktivism i 1990-talets Paris – vann tre priser i Cannes i höstas.


3 x Nya perspektiv

Lyubov – Kärlek på ryska (Staffan Julén)
24 nov Dokumentär jakt på kärlekens natur med Nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitj.

Human flow (Ai Weiwei)
1 dec Den kinesiske konstnären Ai Weiwei skildrar flyktingars öden i episk dokumentär.

Menashe (Joshua Z Weinstein)
20 okt Rörande och roligt om ortodoxjudisk familj i Brooklyn som förändras av en tragedi.

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2017