Prestera eller … onanera?
AV Johanna Koljonen
På något sätt har Hanna tappat greppet om sitt liv. Jobbet går bra, men det är mycket övertid. Den lille sonen är underbar, men projektledningsansvaret kring galonbyxor och födelsedagspresenter tärande. Bästisen Carro har försvunnit in i rutinerna kring sin nya bäbis, och detta kanske borde verka avskräckande på Hanna. I stället föreslår hon för sin man Morten att deras egna problem nog skulle kunna lösas med ett barn till. Då gör han slut.
Året jag slutade prestera och började onanera är en bred och lättälskad dramakomedi om vad som händer sedan – och en klockren representant för en högaktuell filmtyp som jag i brist på en mer officiell rubrik skulle vilja kalla ”kvinnor runt 40 ballar ur”. De brukar handla om någon som verkligen försökt leva som förväntas av dem, men som i en kris når en bristningspunkt och inte längre förmår. Nu måste hon göra saker för sig själv, släppa fram en inre styrka hon inte visste hon var kapabel till och tillåta sig att vara fri.
Vuxna kvinnor är trogna kulturkonsumenter, men har alltid varit underrepresenterade på vita duken. I dag frågar sig film- och tv-seriebranschen äntligen vilka berättelser de kan tänkas sakna, samtidigt som kvinnor får fler möjligheter både som kreatörer, producenter och inte minst finansiärer. Hela kedjan är alltså på plats: konstnärerna som vill berätta om kvinnliga erfarenheter kan möta beslutsfattare som förstår vad de snackar om, och som tror på en publik för verk som tidigare hade avfärdats som alltför smala.
Året jag slutade prestera och började onanera är inte smal eller nyskapande, tvärtom vilar man som tittare i den bekanta formen, det kompetenta berättandet och det träffsäkra skådespeleriet. Den är så självklar i tonen att man nästan inte kan tro att regissören Erika Wasserman här långfilmsdebuterar. Hon har också skrivit manus med den tillika långfilmsdebuterande Christin Magdu.
Hanna är en typ av huvudperson som ofta spelats av snubbar – inte illvillig men lite jobbig, lite blind för omvärldens perspektiv, vilket får henne att framstå som självisk. När huvudpersonen är en snubbe brukar han behöva lära sig en läxa om ödmjukhet och empati. Men Hannas problem är i grunden hennes vilja att finnas där för alla andra. Det är den som gör henne för stressad för att riktigt finnas där för någon alls. Alltså blir nyckeln här i stället att hitta något som kan göra henne själv lycklig.
Och precis som snubbar ofta gör i filmer som denna träffar Hanna strax en ung, vacker och okonventionell kvinna som uppmuntrar henne till spontana upptåg och inspirerar till sexuell frigörelse. Men Liv, som hon så symboliskt heter här, är inte någon Hanna ska dejta. I stället blir hon både en jämställd vän och en yngre förebild – och hon lär Hanna att onanera.
När jag väl blivit uppmärksam på berättelser om medelålders kvinnor som det brister för ser jag dem överallt, och gläds. Film för film bidrar de till att bryta ned orimliga förväntningar och ersätter dem med den faktiskt mycket rimligare målbilden att alla slags människor kanske skulle kunna få må bra.
3 x kvinnlig passion på bio
JOYCE CAROL OATES: ”A BODY IN THE SERVICE OF THE MIND” (Stig Björkman)
Dokumentär om den Nobelpristippade och publikt älskade författarens liv och verk. Premiär 16 sept.
KÄRLEKENS LABYRINTER (Claire Denis)
Juliette Binoche fascinerar som kvinna som inte vill välja mellan sin man och sitt ex. Premiär 14 okt.
THE WOMAN KING (Gina Prince-Bythewood)
Viola Davis i drama om de skickliga kvinnliga krigarna i 1800-talets afrikanska agojiarmé. Premiär 21 okt.
3 x festivalfavoriter på bio
AMPARO (Simon Mesa Soto)
Spänningsdrama om ensamstående mor och hennes tonårsson i 1990-talets Colombia. Premiär 23 sept.
TRIANGLE OF SADNESS (Ruben Östlund)
Festivalfavoriten är tillbaka med en skruvad komedi om modefolk och miljonärer i kris. Premiär 7 okt.
BOY FROM HEAVEN (Tarik Saleh)
Politisk thriller med Fares Fares om en pojkes bana i sunnimuslimernas maktcentrum i Kairo. Premiär 9 nov.
Publicerad i nummer 3, 2022
