Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Film och TV

Lyssna på film

Ljudet är minst halva filmen. Fönstrets Dan Lindberg förklarar varför.

I filmen Terminator 2 från 1991 förvandlas Arnold Schwarzeneggers terminator från flytande form till människa. Filmskaparna använde dåtidens mest avancerade animationsteknik för att lyckas med konststycket. Men hur skulle de kunna matcha sina bilder med ett lika hänförande ljud? Deras svar blev: ljudet av en burk hundmat som hälls ut. Det slurpande, slaskande ljudet visade sig passa perfekt för den i dag klassiska filmförvandlingen.

Så är det ofta med ljud i filmer. De har blivit till genom diverse ljudexperiment och behöver inte ha ett dugg att göra med det som faktiskt visas i bild. I själva verket är det ofta så att den parallella verklighet som udda bild- och ljudkombinationer skapar är det som lyfter en film, vilket skickliga regissörer, klippare och ljudtekniker genom historien har visat.

I Martin Scorseses svartvita Tjuren från Bronx (1980) går Robert De Niros boxare ett antal våldsamma matcher i ringen. Filmbilderna visar publikens vrål, fotografernas blixtar, slagen som träffar stenhårt, tungt flämtande boxare. Men vad som finns på ljudspåret kommer från en helt annan värld (och tog fyra månader att skapa).

Vad vi hör – även om vi inte själva kan identifiera ljuden – är rovdjursläten, gevärsskott, fågelskrik, ljudet av en storm, meloner som spricker, glasrutor som krossas. Och några gånger försvinnner alla ljud så att tystnaden får eka mot våra trumhinnor. Resultatet blir både suggestivt och mäktigt, som om vi förs in i boxarens egen kaotiska värld i ringen.

I australiska Shine (1996) bryter sinnessjukdomen ut hos Geoffrey Rushs pianist under en konsert. Av publikens reaktioner att döma spelar han mycket bra, men för pianisten är konserten ett helvete och på ljudspåret ersätts musiken alltmer av ett illaljudande slammer på pianot, för att vi ska kunna dela hans eget, förvridet subjektiva, lidande. I krigsfilmen Rädda menige Ryan (1998) drabbas huvudpersonen av chock under en strid. Visst skulle man kunna låta en berättarröst upplysa oss om chocken – eller försöka visa det i bild. Mer effektivt är dock är att vandra ljudvägen, vilket filmen gör. Stridens vanliga ljud ersätts i soldatens huvud med nya märkliga ljud som ekar i ett tomrum, för att visa att han i sinnet inte längre befinner sig mitt i krigslandskapet.

När vi i biomörkret eller hemma i soffan lyckas leva oss in i människors upplevelser på film är det, som i de tre exemplen, nästan alltid filmljudet som ligger bakom. Den här subjektiviteten är bara en av många berättarfunktioner som ljudet har, vilket den svenske filmljudteknikern Klas Dykhoff visar i sin spännande bok Ljudbild eller synvilla? En bok om filmljud och ljuddesign.

Boken pekar på tre andra viktiga funktioner som ljudet har: att leda åskådarens uppmärksamhet rätt, att beskriva ljudmiljöer så att vi förstår personers omgivningar och platsers karaktär samt att skapa eller bryta rytmen i en film.

Gemensamt för de olika berättarfunktionerna är att ljudet ofta är effektivare än bilden då man vill påverka en åskådares känslor. Med bokens ord: ”Synen vädjar till intellektet medan hörseln vädjar till känslorna.” Det förtjänar att hållas i minnet då vi längtar efter att se på film – kanske just för att bli berörda.

Eller så konstaterar man helt enkelt, med stjärnregissören George Lucas ord, att ”ljudet är minst halva filmupplevelsen”.