Filmstrejk!

För oss filmhistoriskt intresserade är det bekant vilken enorm makt Hollywoods filmstudior en gång hade över sina ”egna” skådespelare. Mindre omtalat är att alla andra som jobbade i branschen förstås hade det ännu svårare i en tid då arbetsvillkoren kunde dikteras av en handfull maktfullkomliga mediebolag.

Fackföreningsrörelsen kämpade i svår motvind, men fick i början av 1930-talet hjälp av federala lagar som underlättade organisering. Exempelvis grundades manusförfattarnas förbund år 1933. Men arbetsgivarsidan erkände organisationen först efter attacken på Pearl Harbor 1941, då kriget gjorde tillgången på manusförfattare så dålig att de helt enkelt var tvungna!

År 1948 instiftade sedan USAs högsta domstol ”Paramount”-reglerna, som förbjöd filmstudior från att äga biografer. Detta innebar slutet för filmens första studioera. Men streamingrevolutionen har återskapat den gamla strukturen. När filmbolag åter kontrollerar hela värdekedjan fram till kunden blir också deras makt koncentrerad medan arbetarnas urholkas.

För två år sedan avstyrdes en strejk bland filmens arbetaryrkesgrupper i sista stund genom en överenskommelse som bland annat höjde minimilönerna, utökade sjukförsäkringar, och reglerade antalet matpauser under och vilotimmar mellan arbetsdagarna som ofta kan bli 16 timmar långa. Problemen var återigen existentiella: villkoren var så dåliga att arbetskraften riskerade byta bransch.

I år strejkar Writers Guild of Americas uppemot 12 000 manusförfattare och 160 000 medlemmar i skådespelarfacket SAG-AFTRA om i stort sett samma frågor. Streaming har förändrat hur framgångar mäts, hur ersättningar utbetalas, och hur formaten ser ut. I dag är det vanligt med 6 eller 8 avsnitt i en tv-säsong i stället för 20 eller 23, och mycket innehåll köps bara en gång för streaming i stället för att repriseras om och om igen i olika kanaler. Då får man mindre betalt från början och dessutom bara en gång. Allt fler manusförfattare för både film och teve jobbar som förr men kan inte längre leva på pengarna.

Skådespelarnas ödesfråga är AI, som seglat upp som en lockande besparingsmodell. En central fråga är vem som ska äga skådespelares utförda arbete, både det de gör framöver och allt filmat skådespeleri från de senaste 100 åren. Eftersom vi i dag kan träna virtuella skådespelare på gammalt material kommer arbetstillfällen försvinna. Statist- och röstskådespelaryrkena datoriseras redan i rasande fart.

USA är tillbaka i 1930-talets stridsfrågor med mäktiga filmbolag som inte bara kontrollerar hela värdekedjan igen utan också bokstavligen vill äga sina skådespelare och deras image. Som alltid vill kapitalet skörda fördelarna av förändringar i marknad och teknologi men låta någon annan ta smällarna. Det är en kortsiktig strategi om produkten man säljer är ett konsthantverk som filmen. Blir Hollywoods del av branschen ohållbar kan den mänskliga kreativiteten i filmberättandet i dag välja helt andra vägar till publiken.

3 x unga kvinnor på bio

GIRL PICTURE (Alli Haapasalo)
Oemotståndlig, energisk festivalsuccé om finska tonårsflickors vänskap. Premiär 7 sept.

DE OSTYRIGA (Malou Reymann)
Unga tjejer i 1930-talets Danmark institutionaliseras för jazz och upproriskhet. Premiär 15 sept.

HYPERMOON (Mia Engberg)
Poetisk dokumentär om ödesögonblick i livet. Premiär 29 sept.

3 x nyskapande om film

AND THE KING SAID, WHAT A FANTASTIC MACHINE (Axel Danielson & Maximilien van Aertryck)
Tankeväckande och rolig dokumentär om kamerans och bildens makt. Premiär 1 sept.

ABBA: THE MOVIE – FAN EVENT (Lasse Hallström)
Konsertfilmsklassiker utökad med bakom scenen-material om Abbas hologramshow. Premiär 17 sept.

MELANCHOLIA (Sláva Daubnerová)
Lauren Snouffer och Ann Sofie von Otter i operaversionen av Lars von Triers film. Premiär 11 nov.

Publicerad i nummer 3, 2023