Ingrid Bergmans mod
AV Johanna Koljonen
I år fick jag för första gången besöka filmfestivalen i Cannes – roligt men hektiskt och med sina många regler ganska förvirrande. Det var nog då min relation till Ingrid Bergman slutligt cementerades. Till hundraårsminnet av hennes födelse hade festivalen valt just hennes ansikte till sin affisch.
Från lyktstolpar och i enormt format från de viktigaste festivalbyggnadernas gavlar vilade hennes roade, vänliga och tålamodiga leende över hysterin på gatorna. Som ett helgon, tänkte jag mer än en gång. Just i Cannes pratar man ofta om en konflikt mellan filmkonsten och underhållningsfilmen, men Ingrid Bergmans bästa filmer är både konstnärliga och enormt underhållande. Som den oändligt älskade Casablanca, eller hennes filmer med Alfred Hitchcock.
Ikoniska skådespelare reduceras med tiden lätt till sin egen avbild. Rollprestationerna lever, liksom ett oförglömligt ansikte på en affisch, men berättelserna om den privata människan glöms bort även om de en gång varit allmänt kända. I år har vi blivit påminda om Ingrid Bergman, flickan som valde bort Dramaten för filmen, yrkesmänniskan som valde bort Sverige för Hollywood, kvinnan som följde sin passion och till sist också valde bort sitt första äktenskap.
Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid som fick sin premiär i Cannes går äntligen upp på biograferna i Sverige. Det är en innerligt personlig historia, berättad genom hen- nes dagböcker, privata filmer och intervjuer med hennes många barn. Framför allt slås jag av Bergmans mod och integritet. Gång på gång lämnade hon en trygg situation för att ta sig till platser där karriärmöjligheterna var mer givande för henne.
Det skulle kunna kännas beräknande, men hon ställde upp sina egna villkor i stort och smått. Hon tecknade ett fyraårigt studiokontrakt i stället för det vanliga sjuåriga. Hon visade sig offentligt utan smink också när hon visste att hon skulle bli fotograferad. Samtiden häpnar. Och det största: hon lämnade sitt första äktenskap för den nya kärleken Roberto Rossellini, trots att det betydde att hon också fick skiljas från sin dotter under många, viktiga år. Moralpanik utbrast i USA. Ingrid Bergman är en dålig förebild för ungdomen!
Jag märker att jag också själv blir lite provocerad när barnen berättar om mammans myckna frånvaro. Borde de inte vara lite arga? Men de pratar om henne som många konstnärsbarn pratar om sina pappor: kärleksfullt, förstående och med en liten suck. Filmhelgonet är en människa.
Kameran vilar på ett öppet ansikte. Ingrid Bergman spelar någon annan, men hon vet vem hon är, och hon känner ingen skam.
3 NÄRHISTORISKA DRAMER PÅ BIO
OVE & MERCY
Beach Boys Brian Wilson kämpar med sina demoner och mästerverket Pet sounds.
THE WALK
Fransmannen Philippe Petit har föresatt sig att gå på lina mellan World Trade Center-tornen.
BLACK MASS
70-talets Boston. Irländsk gangster allierar sig med FBI mot italienska maffian.
3 SYSKONRELATIONER PÅ BIO
HAVETS SÅNG
Prisbelönt animerat familjeäventyr om sälmän- niskan Saoirse och hennes storebror.
MIN LILLA SYSTER
Stellas storasyster, konståkningsstjärnan Katja, har en ätstörning som måste hållas hemlig.
ETT PÄRON TILL FARSA: Nästa generation
Familjen Griswold upprätthåller traditionen med konfliktfyllda semesterresor...
