Som att återse
gamla vänner
AV dan lindberg
Spike Lees 25th hour från 2002 är den film som jag oftast återvänder till. Edward Norton gör en dömd knarklangare i New York som under sina sista tjugofyra timmar i frihet träffar sina närmaste. Då längtan blir stark plockar jag fram 25th hour och ser hela filmen, eller så väljer jag bara en viss scen.
De sista tio minuterna, en drömsekvens som jag fortfarande brottas med (är det verkligen en dröm?), är bland det finaste som finns.
Jag vill sänka mig ner i filmens stämningar, återkalla en bild, höra en mening, minnas en musikslinga. Vissa känslor vill jag återuppleva varav vemod och sorg är två.
Det känns tryggt, och samtidigt finns där varje gång något nytt att se. Ta hand om ditt liv, säger mig 25th hour.
Att se om bra filmer flera gånger gör själen på gott humör, och när sommaren nu lämnar plats för hösten erbjuder SVT:s sena filmkvällar just det. Då visas kvalitetsfilm, i huvudsak europeiska titlar och alltid med välöversatta undertexter. Kommande veckor finns minst tre bekantskaper från förr som jag tänker stämma träff med.
I franska Sommarminnen (på SVT 19/9), regi Olivier Assayas, ska tre syskon i fyrtioårsåldern komma överens om vad man ska göra med familjens hus och tillhörigheter efter mammans död. Med lika delar lätthet och kärlek berättas historien där tingen i huset minner om det som har varit, men utan att dammet färgar linsen. Finstämt och en smula vemodigt, och så spelar Juliette Binoche systern så bra.
Mindre vilsamt blir det i Maïwenn Le Bescos likaledes franska sällskap. Hennes udda Cannesvinnare Polis (5/10) porträtterar med svärta, lidelse och dokumentär spelstil en yvig skara Parispoliser som utreder övergrepp mot barn samtidigt som gruppens medlemmar försöker balansera sina röriga privatliv. Här är det konflikterna, energin, humorn och de opolerade utbrotten jag längtar till.
Att byta Paris mot Berlin är kanske inte min tekopp, men i tyske Tom Tykwers sällskap går det lättare. Hans välspelade, intelligenta triangeldrama Tre (5/9) ger näring åt filosofiska tankar om tomgången i vardagslivet och den moderna tidens uppsplittrande krafter. När döden och passionen sida vid sida gör entré vrids huvudpersonernas radar åt nya håll. Jag minns särskilt filmens intelligenta dialog, och så slutbilden som inte lämnar mig någon ro.
Gamla vänner i all ära, men någon gång vill man ju se ny film. Jag sätter bock i kalendern för isländska Efter lugnet (26/9) i regi av Gudn Halldórsdóttir som verkar lovande. En ung kvinna bryter upp från sitt borgerliga liv för att ta jobb på ett hem för ungdomsbrottslingar i en avlägsen trakt. Det är 1970-tal och personerna som driver hemmet drar hårt åt flower power-hållet, det spelas sitarmusik och föraktas auktoriteter. En våldsam händelse ska sedan ställa allt på ända.
Jag ser att en av filmens manliga huvudpersoner ska vara som en isländsk Alain Delon. Det var väl på tiden.
Nytt på DVD
Ondskans byråkrat
I Jerusalem 1961 ställdes Adolf Eichmann till svars för sin roll under den nazistiska deportationen av judar. Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt följde processen och kom att kritiseras hårt för sina artiklar om att Adolf Eichmann snarast borde ses som en byråkrat som följde order, än som en inkarnation av ondskan. Margarethe von Trottas film Hannah Arendt växlar fint mellan olika språk, mellan vardagsliv och konflikt, mellan 1920-talets Tyskland och 1960-talets New York och Jerusalem.
Gammalt på DVD
Ondskans trilogi
Boxen Ondskans trilogi innehåller ungraren István Szabós verklighetsbaserade, mörka och vackert filmade berättelser om tre män som på olika sätt förlorar sig själva i sin strävan efter framgång. I Mephisto (1981) lyfts en skådespelare upp av nazisterna – men priset han betalar blir högt. Med Överste Redl (1985) skildrar Szabó chefen för Österrike-Ungerns underrättelsetjänst som tvingas bli rysk spion. Hanussen (1988) berättar om en synsk man i det kaotiska 1920-talets Tyskland. Huvudrollen görs alla tre gånger av Klaus Maria Brandauer.
Dan Lindberg, filmvetare med folkbildarambition som även föreläser och håller cirklar i konsten att se på film
