Ambitiösa superhjältar
AV Johanna Koljonen
Tre filmer skapade den moderna superhjälte-eran. Bryan Singers X-men (2000) visade att specialeffekterna höll och att många superhjältar är roligare än inga. Christopher Nolans Batman begins (2005) visade att genren kan vara allvarlig, mörk och konstnärligt ambitiös. Mellan dem, år 2002, gjorde Sam Raimi sin Spiderman.
Titelrollen gick otippat till Tobey Maguire, känd för filmer som Ciderhusreglerna – alltså som karaktärsskådepelare (vilket i Hollywood betyder en begåvning som ser ut som en vanlig människa). Raimi befolkade hela filmen med dramatiska tungviktare: Willem Dafoe, Kirsten Dunst, Rosemary Harris, J.K. Simmons … Han insåg att ju mer extrema och osannolika berättelsens omständigheter är, desto trovärdigare måste karaktärerna, deras känslor och relationer framställas.
Tonmässigt var Raimis förebild Richard Donners älskade Superman från 1978. Även i dag kan vi behöva hjältesagor som är oironiskt optimistiska, menade Sam Raimi, en insikt som skulle bli profetisk. När filmen nästan var klar inträffade terrordåden mot World Trade Center i New York. Frågan var om Spiderman, där en superskurk sprider förödelse i samma stad, alls skulle kunna visas. Man lade till en scen där New York-borna stöttar Spindelmannen genom att kasta sten på Green Goblin: ”Om du muckar med en av oss, muckar du med oss alla!” Inte subtilt, men i sammanhanget rörande.
När filmen i maj 2002 gick upp på bio gräts och hurrades det, särskilt i New York. Spindelmannen Peter Parker har alltid varit en fattig kille från Queens, alltid skiljt sig åt från andra superhjältar genom sin ungdom, sitt nervösa skämtande, och sina vardagliga svårigheter. Att hjälpa andra människor tar tid, och det går ut över plugget och försörjningen. Peter gör så gott han kan, precis som vem som helst.
I publiken den gången satt en filmstudent vid NYU, en ung Jon Watts, och kände med hela kroppen hur läkande en äventyrsfilm kan vara. Han visste förstås inte att han efter bara två enklare independentfilmer en vacker dag skulle få i uppdrag att göra en egen Spiderman-trilogi. Men när den dagen kom var han redo.
Jon Watts har absolut gehör för Spindelmannen. I hans regi är den unge Tom Holland klockren i rollen, men viktigast i Spiderman: Homecoming, Spiderman: Far from home och den senaste filmen Spider-man: No way home är tonen. Under ytan av värme och action är temat alltid hemkomst, att ha något och någon att återvända till.
No way home spelades in under pandemin, som drabbade New York fruktansvärt hårt, men Watts hade inte glömt superhjälterullens potential som tröst och inspiration. I filmen går det en reva i själva verkligheten, och andra Spindelmän från andra världar – Tobey Maguire och Andrew Garfield från de tidigare filmerna – dyker plötsligt upp hos Tom Holland.
De tre Peter Parker, som alltid varit ensamma, kan nu hjälpa och trösta varandra. De får en ny chans att göra rätt där de misslyckats. Och de gör ett stort sorgearbete tillsammans. Spider-Man: No way home blev tidernas sjätte mest framgångsrika biofilm.
Alla åtta Spider-Man-filmer sedan 2002 finns nu att streama. Två andra Marvel-filmer, Dr. Strange in the multiverse of madness och Thor: Love and thunder har premiär i sommar.
Publicerad i nummer 2, 2022
