This is it!
AV Maria Ullsten
Det är något speciellt med kultur som konsumeras över generationsgränserna. Som när man lyckas trollbinda hela familjen framför samma film i tv-soffan. Något som blir allt sällsyntare, i alla fall hemma hos oss.
Eller som den där ljumma natten när sommarkrogen ordnade utomhusdisco och alla plötsligt dansade med alla. Från tonåringar till 60-plussare. Säkert var även några oförskämt pigga 70-åringar med och skakade rumpa till Bee Gees, Boney M, Abba och Avicii.
Jag är där med mina gamla kompisar, min 16-åriga dotter med sina nyvunna. Jag får ögonkontakt och en kram men efter några takter ropar hon i mitt öra, för att överrösta musiken: ”Mamma kan du gå och dansa själv nu?” Så klart jag kan.
I utkanten flockas yngre barn, ansikten upplysta av kulörta lyktor som ramar in dansgolvet, där den jordiga sanden letar sig in i sandaler. De liksom spejar, nyfiket granskande den böljande människomassan. Bättre sommarnattsminnen låter sig icke skapas.
Där och då tänker jag att denna blandning är raka motsatsen till de filterbubblor som gör det möjligt att blixtsnabbt sprida fejkade galenskaper till en målgrupp som man vet bara väntar på bekräftelse att deras förvridna världsuppfattning stämmer. Och att det inte bara är genomkränkta nättroll som bara gillar, bara läser, bara delar och bara tittar på sådant som stämmer överens med vad de redan tror sig veta. Det gör nästan säkert de flesta av oss som dansade den där sommarnatten.
Så här i efterhand tänker jag att årets vallöfte skulle kunna vara inrättandet av en statlig myndighet för utbetalandet av prispengar och medaljer till restauranger, bildningsförbund och andra som lyckas skapa just sådana blandade tillställningar. Där var och en av oss kan se att även de som inte ser ut som vi, går som vi, tillhör samma filterbubbla som vi, kan dansa till samma rytmer.
Klockan ett tystnar musiken, magin upphör. Sista låten? This is it!
Publicerad i nummer 3, 2018
