Vem är bildad?

Alla pratar om bildning. Det borde ju glädja folkbildningsbranschen, men ibland har jag en gnagande känsla av att bildning har blivit en skriande bristvara, och just därför ökat i värde.

Ibland ser bildning ut som en tävling. Man ska ha läst alla nya böcker, sett alla filmer och kunna rabbla klassiker på beställning. I viss mån är detta mitt jobb, men jag tillåter mig att vara skeptisk. Bildning är ingen tävling, att bara läsa en massa böcker räcker inte. Jag känner några bildade människor som bara har läst några få böcker, men läst dem ordentligt. I övrigt håller de ögon och öron öppna.

Ellen Key var en av de stora folkbildarna i slutet av 1800-talet. Då föreläste hon på Arbetarinstitutet i Stockholm, och samlade tusentals åhörare. Ofta berättade hon om sina idoler Dante och Goethe, Almqvist och Geijer. En ung arbetarkvinna i publiken gav sig till känna:

”Det är inte er mat och era kläder vi avundas er, det är alla de andliga njutningar, som stå er så mycket lättare till buds än oss.”

Detta kom Ellen Key ihåg: ”Olikheten i bildningsgrad utgör det djupaste av alla klassmärken.”

Ellen Key avskydde sin tids pluggskola. Med bildning menade hon något annat än korvstoppning. Hon talade om förståndets, hjärtats, handens och skönhetssinnets fostran. Och det var sannerligen inte de högutbildade som var mest bildade. Tvärtom, tyckte Ellen:

”Man stöter på akademiskt bildade män som hånar samtidens största frågor (den sociala frågan) och visar sitt bildningshögmod genom att behandla tjänare och hantverkare som folk av en annan ras.”

Är vi så mycket bättre i dag? Hur ofta pratar vi alls med människor som inte är exakt likadana som vi själva? Att lära känna andra människor och deras villkor kan vara jobbigt, men är också verkligt bildande.

1925 startade några djärva feminister Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Rektor för skolan var Honorine Hermelin. Hon hade lyssnat på Ellen Key. Samtalet var grunden för all bildning, ansåg hon. Att människor från olika samhällsklasser, också politiska motståndare, pratade och lyssnade på varandra var viktigt, menade hon. Det var demokratins kärna.

Detta sa hon för nästan hundra år sedan. Vad gör vi själva för att uppfylla hennes mål? Inte mycket. Alla har så bråttom med sitt. Människor som vi inte omedelbart förstår undviker vi, eller hur?

En av pionjärerna bland kursdeltagarna på Fogelstad var författaren Moa Martinson. Hon skriver:

”Vid Fogelstad togs nya skikt av min hjärna i bruk. Det fanns luckor i mitt vetande, men det fanns brister i de bildades vetande också, vad gällde samhället i stort och anonymt folk – så det jämnade ut sig!”

Hundra år sendare har Moas insikter inte äldrats. Vi kallar oss bildade, men om vi inte inser att vi har luckor i vårt vetande – när det gäller samhället i stort och anonymt folk – då kan vi hälsa hem. Bildade är vi inte.

Publicerad i nummer 3, 2021