Fönstret

Nu står vi där igen

Natofrågan är binär, ja eller nej. Ändå känns det som att delar av socialdemokratin drömmer om en Linje 2. I folkomröstningen om kärnkraft 1980 drev delar av S och L Linje 2, ”avveckla kärnkraften – med förnuft”. Fyrtiotvå år senare är kärnkraften kvar, några reaktorer färre. En riksdagsmajoritet vill satsa på kärnkraften igen.

Förnuft? Det är ett tänjbart begrepp. Linje 2 var sannerligen ingen avvecklingslinje. Å andra sidan – om Linje 3 hade segrat, hade vi då nöjt oss med sol, vind och vatten, eller hade vi precis som Tyskland suttit med den ryska gasen och svettats nu? Ingen vet.

I Natofrågan blir det ingen folkomröstning. Redan i slutet på maj ska Socialdemokraterna ha bestämt sig, efter en rekordkort diskussion inom partiet och dito utredning i riksdagen. Borgerligheten och SD har redan sagt ja, V och MP säger nej, med vånda.

Beslut i ”ödesfrågor” fattas sällan med entusiasm. Minns när Sverige blev medlem i EU, det skedde med kniven mot strupen i form av 500 procents ränta och hot mot den svenska kronan. EU-motståndet inom Socialdemokraterna hade länge varit starkt. Med stor skepsis betraktades positiva argument, som att ”EU var ett fredsprojekt”. Allt sådant pynt lyste också med sin frånvaro när Ingvar Carlsson och Carl Bildt gjorde upp i godo. Globala ekonomiska krafter tvingade oss in i EU. Punkt. Det gällde att göra det bästa av situationen.

Nu står vi där igen. Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, och den ”säkerhetspolitiska kartan” i Europa ritades om. Inte ens experterna trodde på en massiv invasion i Ukraina, men det var vad som inleddes. Och när det otänkbara har skett måste också Sverige och det svenska försvaret inrätta sig efter det otänkbara.

Denna pragmatiska hållning har en skuggsida. Argumenten för att gå med i Nato blir torftiga och passiva. Finlands val är avgörande, säger både socialdemokrater och sverigedemokrater. Men det är inte bara Sverige och Finland som lever under det ryska hotet, det gäller faktiskt hela Europa. Och framtiden – för Nato och för Europa – handlar om att bygga en värld för fred. Hur påverkar vi framtiden bäst, inom Nato eller utanför?

Där känns fantomsmärtorna allra värst inom socialdemokratin. Många känner sorg när de tänker på Nato. De hänvisar till partiets stolta förflutna av alliansfrihet och fredskamp. Ofta med rätta. Sverige kunde i dag ha varit en kärnvapenmakt om inte de socialdemokratiska kvinnorna hade satt ner foten. Flera av männen i regeringen ville ha en svensk atombomb.

Men om Alva Myrdal och Olof Palme hade fått uppleva Europa efter den 24 februari 2022 – vad hade de sagt? Det vet vi inte. De hade avkrävts ett genomtänkt svar, stolta minnen från kalla kriget hade inte räckt. Troligt är att de inte nöjt sig med att ensidigt hylla doktriner från förr. Politik är också att förhålla sig till det otänkbara.

Och vare sig vi går med i Nato eller står utanför så måste vi snart börja tala om freden igen, med förnuft. Om vi alls tror på en framtid för Europa.

Publicerad i nummer 2, 2022