Den ryska björnen

I 300 år har vi skrämt barnen med ryssen. Men hur rädda ska vi vara för den ryska björnen? På 1700-talet var det allvar. Ryska trupper brände byarna längs hela kusten, från Gävle till Vaxholm. Stockholm höll stånd med ett nödrop. 1809 tog Ryssland hela Finland från oss.

1917 var alla rädda igen, för det fanns revolutionsstämningar också i vårt land. Om inte högern motvilligt hade gått med på allmän rösträtt så kunde vårt land ha blivit Den socialistiska rådsrepubliken Sverige.

Den politiska retoriken har alltid haft glädje av ryssarna. I det s k kosackvalet 1928 varnade högern för socialdemokratin. På bloddrypande affischer red skäggiga ”ryss-sossar” in och konfiskerade den svenska allmogens sista kossa och sista slant. Det var effektivt.

Konjunkturerna vände. På 1930-talet reste både sossar och borgare till Moskva och beundrade barnkrubbor och kolchoser. Socialminister Gustav Möller med paranta makan Else Kleen drack champagne med madame Kollontaj, Sovjets sändebud i Stockholm.

Under kalla kriget tilltog förstås ängslan både här och där, men det fanns en buffert mellan oss och björnen. Försvarsminister Gustafsson (C) sammanfattades läget bra på 80-talet:

– Vi har ju alltid Finland!

Är det några som ska vara rädda för ryssen är det ukrainare och georgier. Men som det låter i svenska medier kunde man tro att det är vi. Att det är nya bondetåg på gång, och pansarbåtsinsamling. För tio år sedan var sossar och moderater rörande överens om att slakta försvaret. Nu ska vi prompt gå med i Nato.

Jag har undrat förr, och gör det igen. Varför intresserar vi oss för Ryssland bara när det gäller säkerhetspolitik och stridsspetsar? Då är medierna på tå, liksom myndigheter och riksdagsmän.

Det svenska intresset för Ryssland är så skrämmande kortsiktigt. Under glasnost var nyfikenheten på topp, för att redan på 90-talet sjunka undan. Försvaret rustade inte bara ned kustartilleriet, utan halverade antalet ryska tolkar. Universiteten följde efter. Allt färre studenter läser ryska. Återväxten bland slavister är genant svag. Detta utnyttjar Kreml, och förföljer de få kunniga forskare vi har, och hackar sig in där de kan. Det svenska nätförsvaret behöver också rustas upp ...

Kulturutbytet mellan Ryssland och Sverige följer också konjunkturerna. I dag är det Putin som bromsar. Då borde vi skjuta på, men ointresset är en ond cirkel. Ryssarnas engagemang för Sverige är svårt att påverka, men den svenska okunskapen är vår okunskap! Och den gynnar bara misstro och desinformation. Att studera ryska, lära mer om rysk kulturhistoria, läsa de stora författarna, från Dostojevskij och Achmatova, till Svetlana Aleksijevitj och Ludmila Ulitskaja – är ju ett självändamål! Precis som det är ett självändamål att svenskar och ryssar träffar varandra, och besöker varandras länder. Gärna våra soldater på Gotland i krisläge, men ett starkt kulturellt försvar är livsviktigt, både under kallt krig och töväder.

Publicerad i nummer 1, 2022