Tack, alla eldsjälar!
AV MARIA ULLSTEN
Som teaterbesökare, tvtittare, boklyssnare och tidningsläsare funderar jag allt som oftast över var, när och hur det börjar. När uppstår en tanke, som blir en idé som blir en pjäs, en bok, en film, ett reportage eller en sjukt bra tv-serie?
Det tänker jag på när jag bänkar mig inför sommarens sista föreställning i teaterladan på Bottarvegården på södra Gotland, en av alla de scener där folk i sommar skrattat och gråtit och häpnat åt finurligt och omsorgsfullt närproducerad teater i lokaler ursprungligen avsedda för helt andra ändamål.
Och påfallande ofta verkar det vara just tomma ytor i övergivna byggnader som fungerar som inspirationskälla, som gör att en eldsjäl börjar drömma om att skapa något unik just här … Vi är många som är oändligt tacksamma över att det varje svensk sommar sjungs jazz, görs fransk nycirkus och ställs ut konst i nedlagda fabriker, gamla stenbrott, kyrkoruiner och sedan länge övergivna ladugårdar.
Bland de häftigaste historierna av detta slag är den om operasångaren Sten Nicklasson. I slutet av 1900-talet var han på besök hos goda vänner i den lilla byn Skäret, mitt i Bergslagens storskogar. Under en promenad utmed den enligt uppgift vidunderligt vackra sjön Ljusnarn kan han inte låta bli att kliva in i det jättelika, tomma timmerförrådet alldeles i strandkanten för att bara testa akustiken. Där och då föddes drömmen som det sedan tog sju år att förverkliga. Sedan dess har bland annat Barberaren i Sevilla och Carmen framförts här, i somras spelades Trollflöjten. Den svenska sommaren är kort. Och slut. Jag är nog inte ensam om att omedvetet redan ha börjat planera för nästa. Då ska jag äntligen göra det. Ta tåget från Stockholms centralstation till Skäret i Ljusnarsberg där det tack vare driftiga eldsjälar i dag finns ett operahus med alldeles egen tågstation.
Publicerad i nummer 3, 2019
