Att tända på ondskan

”Sitter du och läser du Bibeln?”

Min uppslagna bok var en grå tegelsten på 1 600 sidor, liten stil på lövtunt papper.

Bibeln? Inte riktigt. Det var fjärde delen av Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det skulle bli den sista delen, men det visste ingen. Lars Norén dog i covid-19 i januari, 76 år gammal.

Jag kände inte Lars Norén. Jag mötte honom en gång, på en kyrkogård. Det jag minns är hans stora öron. Han såg ut som en sagofigur.

Hans dagböcker är fängslande läsning. Lars Norén skriver och regisserar, flyger och far, blir kär, gör slut, blir kär igen. Han shoppar loss, svarta kavajer från Issey Miyake, Yamamoto och Commes des Garçons.

Hans dagböcker liknar en maratonpjäs med den ömklige Lars i huvudrollen. Elakheterna haglar. Vänner och fiender, kända och okända, får skopor av ovett. Ibland missar hånet målet, ibland är det välvalt. Lars Norén gör tidigt klart att han hatar min egen yrkeskår. Han avskyr journalister. Har han fog för det? Så här skriver han:

”De älskar våldet, journalisterna. De tycker att våld är sexigt, och framför allt är det mycket okomplicerat. Det gör sig bra. De är ute efter våldet. Får de aldrig nog?”

Det är hårt. Men visst är medierna del av en sorts underhållningsvåld. Fast elakheten drabbar inte bara reportrarna, utan lika mycket den läsande allmänheten, kanske rentav teaterpubliken. Drabbar oss alla som oftare tänder på ondskan, än på godhet och medkänsla.

Lars Norén närde sitt hat mot medierna, genom medierna, särskilt radions P1. Han avskydde alla ”inställsamma medelklassröster” i P1. Eftersom jag pratar i P1 ibland gillade han inte mig heller.

Att han kallar mig ”pompös” gör inte ont, för det är jag inte. ”Feg” svider mer, för jag är ganska feg. I en tidigare bok skrev han att ”Knutson tror att hon är rolig”. Men det tror jag inte alls. Alla som vill vara roliga misströstar.

Lars Norén var nog en tvångslyssnare vid radion. Med sina stora öron hörde han allt, också alla falska tonfall. Det fanns bara en sak han verkade tycka sämre om. Mest av allt avskydde Lars Norén sig själv.

Lars Norén har ackompanjerat vår vardag i 40 år. Han har skildrat sprickorna i svensk mentalitet och samhällsutveckling. Han hör hur lätt vi skyller ifrån oss, både i det privata och i politiken. Hans gestalter består av våra ord, svagheter och undanflykter. Många av hans pjäser framstår som sorgespel, även om de är roliga. Man skrattar ju ofta hejdlöst, och hjälplöst, åt Norénvärlden.

Hur ofta har man inte vacklat ut ur teatersalongen och knappt vågat öppna munnen. Så svårt är det att inte låta Noréns repliker hoppa som egna grodor ur munnen. Säkrare att tiga.

I dagböckerna skriver Lars Norén att han inte vill respekteras, bli en auktoritet. Han ville skita ner sig, svika allt och alla. Han ville inte bli omkramad! Men det hjälpte inte. Han förvandlade oss alla till Norénfigurer – och blev folkkär, som tack.

Publicerad i nummer 1, 2021