Rädda vikarna!
AV Maria Ullsten
Bara ni inte går ut på det blåa! Med mammas ord ringande i öronen kutade jag och min storasyster så fort våra myggbitna och pepparkaksbruna ben bar ut på piren. På havet såg vi tydligt randen mellan det ljust blå över sandbotten och det mörkare blå längre ut. Gränsen gick där den grunda havsviken tvärt djupnade och sjögräs täckte botten. Visst fick vi bada själva. Bara vi inte gick ut på det blåa!
Nu är mamma borta sedan länge och för några år sedan insåg jag plötsligt att det heller inte längre finns någon tydlig linje mellan det ljusare och det mörkare blå vid min barndoms badplats. Gansviken är en av många grunda Östersjövikar som är så övergödd att den börjat växa igen. Sandbotten över vilken både jag och våra döttrar tagit våra första simtag täcks nu av sjögräs. Ute på ”det blåa”, där vi brukade dyka i från en flytbrygga, är sjögräset så långt att det växer ända upp till ytan.
För några år sedan började en lite grupp engagerade medborgare röja vass för att hejda igenväxningen av en vik strax söder om vår. Under samlingsnamnet Rädda Burgs-viken har de även anlagt våtmarker för att fånga upp de näringsämnen som följer med regnvattnet från åkrarna ut i viken, byggt så kallade gäddfabriker för fiskyngel och en havspool där vattnet syresätts.
Och i somras kallade jag och några grannar till möte och startade föreningen Rädda Gansviken. Nu ska vi också börja röja vass och söka bidrag för att gräva fosforfällor och anlägga en gäddfabrik (typ en våtmark, där gäddor kan lägga rom).
För att hålla modet uppe citerar vi ibland något den amerikanske socialantropologen Margaret Mead (1901–1978) sa medan det ännu gick att dyka från flytbrygga i Gansviken:
”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är just sådana grupper de enda som någonsin har lyckats göra det.”
Publicerad i nummer 3, 2020
