Hej då, Fönstret!
AV Maria Ullsten
Till det jag kommer att sakna mest när jag nu slutar på Fönstret efter 13 (!) år och 52 (!!) nummer är just att skriva den här krönikan. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle skriva min första.
Efter viss vånda bidde det ändå 1 800 tecken om hur stolt jag var över att ha lyckats ladda ner Sveriges Radios då alldeles nya app på en då så kallad pekskärmstelefon (!). Men hur min image som ”early adopter” (någon som tidigt tar till sig ny teknik) fick sig en törn när sladdarna till mobilens hörlurar tvinnade ihop sig med de senilsnören jag nödgats skaffa för att inte ständigt tappa bort mina glasögon. Som dåvarande 40-plussare hade jag nämligen just tvingats vänja mig vid att ta av mig brillorna för att kunna läsa – inte bara det finstilta, utan över huvud taget.
Så här 13 år och 52 nummer senare har jag äntligen förmått mig skaffa mig läsglasögon. Och kan konstatera att om det är något jag har lärt mig på Fönstret så är det hur snabbt man kommer upp i 1 800 tecken, när man har något viktigt, och helst roligt, att berätta. Och hur kul det är att skriva krönika, bara jag hittat den där detaljen att spinna vidare på. Som hur den där härvan av urgamla senilsnören och (då) supermoderna hörlurssladdar dinglade under min haka. Eller minnet av hur en av döttrarna i förskoleåldern häpnar över att det inte fanns mobiltelefoner när jag var liten och oroligt frågade: ”Mamma, fanns det el?”
När du läser det här har jag redan börjat på mitt nya jobb – som reporter på Sveriges Radio P4 på Gotland. Det ska bli sjukt roligt att bli nyhetsreporter igen, att jobba mot fyra deadliner om dagen i stället för som på Fönstret – fyra om året. Jag ser fram emot dagliga adrenalinkickar – på arbetstid. Men bävar lite för skriva-krönika-abstinens.
Hej då, Fönstret!
Publicerad i nummer 4, 2020
