Tålamod!

Det är 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i riksdagen. Kerstin Hesselgren var en av dem. Hon var ingen dununge. Vid fyllda 50 år hade hon redan en viktig gärning bakom sig, inom socialt arbete, utbildning, kvinnosak, fred och utrikesfrågor.

När Kerstin Hesselgren anlände till Storkyrkan och riksdagens traditionsenliga gudstjänst, blev hon hejdad av polis: ”Inga fruntimmer här!!”

”Jo”, sade hon, ”denna gången går det!”

Kvinnorna hade äntligen fått sin surt förvärvade rösträtt. Hur stora förväntningar hade Kerstin Hesselgren på denna omvälvande politiska reform? Svar: Hon var inte blåögd.

Hesselgren var radikal liberal, i politiken och i hjärtat, men ingen partigängare. Hon hämtade näring utanför partiväsendet, från föreningslivet, inte minst från vännerna i Fogelstadgruppen, där författaren Elin Wägner var tongivande. Hon hade redan från början ett ben i parlamentet och ett ben i ”verkligheten”.

Hennes väninna Elisabeth Tamm var också en av de första kvinnorna i riksdagen, men hon tackade för sig efter en enda mandatperiod, rätt skeptisk: ”Politiken är ett spel, avskuret från det riktiga livet”, tyckte Tamm sorgset.

Kerstin Hesselgren var däremot road av debatter och kompromisser. Hon stannade i riksdagen mer än 20 år. Hon skrev 129 motioner, fler än någon annan kvinnlig ledamot. De flesta motionerna avslogs, men själva beredningen av frågorna i utskotten såg Hesselgren som folkbildning av männen. Allt kom ju tillbaka – från barnmorskornas löner till kvinnans rätt till statlig tjänst, aborträtten, barnbidrag och daghem.

Kerstin Hesselgren gillade den långsamma demokratiska processen. Men hon visste också att samhällsbygget inte utgår från riksdagen. Det mesta av sitt eget stora arbete för att förbättra kvinnors villkor hade hon ju utfört i skolkök, som yrkesinspektör i industrin, i kvinnoföreningar, fackföreningar, skolor och föreläsningssalar. Riksdagen var en föreläsningssal bland andra. Finare, men en bland andra. Och långsam, särskilt ur kvinnosynpunkt.

Det dröjde 26 år innan Sverige fick sin första kvinnliga minister. 1947 hade Tage Erlander motvilligt tagit in nationalekonomen Karin Kock i regeringen: ”Kock tillhör ju inte de stora andarna”, tyckte Tage.

Det dröjde ända till 70-talet innan kvinnorna började rösta i samma utsträckning som männen. Och det tog 100 år innan landet fick sin första kvinnliga statsminister.

Hade pionjären Kerstin Hesselgren tröttnat om hon vetat allt detta? Natur-ligtvis inte. Det var inte hennes stil. Dessutom visste hon att demokratin och människors villkor inte skapas i riksdagen. Rösta kan vi göra, men demokratin är för viktig för att överlämnas till politikerna. Demokratin måste medborgarna skapa själva. Så är det än i dag. Precis som Kerstin Hesselgren måste vi ha den ena foten i politiken, den andra i ”verkligheten”.

Publicerad i nummer 3, 2022