Fönstret

Samma drömmar om fred

När jag nyligen rensade i gamla flyttlådor hittade jag en mörkblå anteckningsbok med titeln Alexandra 9 år. Min tematik var tämligen enahanda. Förutom alla dikter om min mamma som jag hyllar som vore hon en nedstigen Gud rimmar jag uteslutande om fred och frihet med vädjanden till krigsherrarna att sluta bomba barn och börja plantera blommor och bygga klätterställningar.

Som barn till krigsbarn marinerades jag i berättelser från andra världskriget när tyska nazister invaderade Grekland och det följande inbördeskriget. Min farfar som dödades i kriget har inte ens en grav för att hans kropp aldrig hittades. Min morfar sköts och förlorade sitt ben. Mina mostrar och morbröder svalt ihjäl. När de satte eld på vår by flydde mormor med min nyfödda mamma fastbunden i famnen och min morbror på ryggen.

Jag lärde mig gå och tala under den grekiska militärdiktaturen. Min pappa som gjorde lumpen vid den infekterade grek-turkiska gränsen och min mamma som jobbade i en garnfabrik långt borta lämnade mig hos mormor som bodde i ett ruckel i en utarmad grekisk bergsby. Mormor som varken kunde skriva eller läsa nattade mig med skräcksagor hämtade ur sitt eget liv.

Just nu pågår flera krig, ockupationer och invasioner i världen. Vissa väpnade konflikter hör vi knappt talas om. Vissa offer reduceras blott till siffror medan andra får namn och nekrologer och väcker därmed vårt medlidande. Allt styrt och sållat, valt och vinklat av allehanda mediala avsändare i den högteknologiska desinformationens tidevarv. Det är svårt att veta vad man ska tro på och vem man kan lita på.

”Sanningen är krigets första offer”, sa den grekiske dramatikern Aischylos som själv deltog i slaget vid Salamis 480 f.Kr. när perserna invaderade Grekland. Där lyckades de numerärt underlägsna grekerna besegra perserna. Sen skrev Aischylos tragedin Perserna som nu spelas på Dramaten men som då väckte ont blod bland greker som anklagade dramatikern för att sympatisera med barbarerna. Aischylos som hade kunnat skriva en triumfatorisk, patriotisk pjäs där han förödmjukade fienden, valde i stället att gestalta förlorarens perspektiv i ett försök att förstå och se mänskligheten i den andre.

När jag 2015 besökte Israel, Palestina och Gaza som ambassadör för Kvinna till kvinna mötte jag mödrar som likt min mormor hade överlevt krig och förlorat sina barn och sina hem. De berättade om ett flerfaldigt förtryck, fattigdom, förföljelser och fångenskap. I det redan då mardrömslika mörkret mötte jag också hjältemodets ljus i de israeliska och palestinska kvinnor i Tel Aviv som samlades för fred, frihet och solidaritet. Jag hoppas att de fortfarande är vid liv. Och jag är säker på att det bland ruinerna ligger begravda dagboksanteckningar och dikter av nioåringar med drömmar om fred och frihet.

Publicerad i nummer 4, 2023