Vardagens hjältar

Världen är en vävnad av tusentals trådar som har krympt i tvätten. När och fjärran är här och nu. En fjärils vingslag i Amazonas kan orsaka en orkan i Texas, var metaforen meteorologen Edward Lorentz använde för att förklara hur mikroskopiska orsaker kan få enorma effekter. Tack vare den kinesiska virologen och professorn Zhengli Shi, i medierna kallad Batwoman, vet vi nu även att en ynklig fladdermus långt där borta kan döda tusentals här hemma.

Den första söndagen i mars körde min vän taxiföraren skytteltrafik mellan Arlanda och de dyrare adresserna. Rosenkindade resenärer som firat sportlov i Alperna kom hem med skidbränna och torrhosta. Några dagar senare hostade hela taxiförarens familj som en ”åsnekör” utan karantänmöjlighet i den trångbodda tillvaron. När hans diafragma höll på att sprängas ringde han vården som sa: ”Kom inte hit.”

Coronapandemin paralyserade världen. Människor kvävs till döds i ensamhet. Företag går på knäna, ekonomier faller som korthus. I Stockholmsförorten Järva där min familj bor fick viruset oproportionerligt stort fäste bland arbetare som aldrig satt sin fot i en pjäxa på en skidbacke eller en kinesisk djurmarknad. De flesta jobbar inom vården, omsorgen, serviceoch städbranschen – yrken som är extra exponerade. Coronakrisen blottade de växande klassklyftorna. Gränserna drogs mellan dem som har och dem som inte har förmånen att distansjobba från soffan, isolera sig i ett eget tryggt rum, låta ungarna sitta med var sin dator eller fly till ett socialt distanserat lantställe.

Trots allt som går förlorat försöker jag finna halmstrån av hopp. Kanske behövde vi denna kris för att förstå hur mycket vi behöver varandra. Hur våra öden är sammanflätade. En välbärgad bekant i ett barrikaderat land säger att han tvingats lära sig städa och laga mat på Youtube sedan hans personal isolerats.

Plötsligt synliggörs de förr så osynliggjorda. Kvinnan i kassan. Killen som fyller matvaruhyllorna med toapapper och pasta. De överbelastade undersköterskorna, bussförarna, städarna, bärplockarna. Vår välfärd och våra sköra liv vilar i deras härdade händer. Det är inte de överbetalda fotbollsproffsen och bankirerna som är oumbärliga. Det är alla de där anonyma vardagshjältarna som trängs på tunnelbanan i gryningstimmen för att bära samhället på sina ömma axlar. De som nu får applåder fast de borde få bonusar för att de räddar liv när de riskerar sina egna.

Plötsligt ser jag hur konsumtions- och statusstressen minskar. Hur oron över allt man missar avtar. Hur den ofrivilligt frigjorda tiden tvingar oss att stanna upp och blicka inåt. Plötsligt framträder naturen. Fågelkvitter slipper konkurrera med trafikbuller.

Läkare på lasarettet i Lycksele och andra delar av världen säger att de aldrig förr haft så få hjärtinfarkter. Det lugnare tempot och den tilltagande tystnaden kanske är medicinen mot en livsstil som var ohållbar. En normalitet som inte var normal. Måtte världen som väntar runt coronahörnet bli en mjukare, mognare och mänskligare plats för flera.

Publicerad i nummer 2, 2020