När alla är till salu

På en soldränkt jordplätt i Medelhavet får jag syn på tillvarons skuggsidor. Allt det där som inte står i turistguiderna. Isabella som städar toaletterna på strandklubben hela dagarna och halva nätterna ser all skit. Bokstavligt och symboliskt. Hon rangordnar turisterna utifrån smutsighet. ”Italienarna är smutsigast och tjuvigast”, säger hon på bruten grekiska. ”Så kan man väl inte säga om ett helt folk?”, säger jag och påminner om att hon själv som invandrare och alban borde veta vad det innebär att bli klassad som kriminell av rasistiska greker som blint buntar ihop alla albaner.

Min kompis Vassilis som förlorade sitt akademikerjobb under krisen sadlade om till concierge. Han tar hand om stenrika turister från USA, Frankrike, Brasilien, Ryssland, Israel och Saudiarabien och bokar magnifika villor och helikoptrar, exklusiva måltider och extravaganta nattklubbsbesök. ”Jag är perfekt för jobbet för jag vet vad aristokratin vill ha”, säger han.

”Vad vill de ha?”, undrar jag.

”Kalas, knark och kvinnor”, fastslår han och berättar om saudier som flyger in i egna jetplan, kastar av sig abayan på väg till närmaste gayklubb eller nattklubb och beställer in gigantiska magnumflaskor som servitörerna får ryggskott av att lyfta genom folkmassorna. ”Mina kunder bränner i snitt 100 000 kronor i timmen – pengar som servitörer sliter ihop på ett år i öron- och ögonbedövande miljö för att efter sina tolvtimmarspass sova i någon billig källare tillsammans med fem andra.”

Men ibland har arbetarna tur. En servitör på en krog där folk dansar på borden vid lunch berättar om kunderna som ville att han skulle skölja bort sanden från deras fötter med champagne. Som tack för hjälpen fick han en fet guld-Rolex, som han sen sålde.

Vassilis berättar om tjejgäng från Libanon, Frankrike, Sverige som ber om knark så fort de landar. Han ger dem ett telefonnummer och vips så serveras knarket på en silverbricka. Sen blir de vildare för var dag. ”Nyligen fick jag en 500-eurosedel av en tjej bara för att titta på när hon hade sex med en annan tjej. Natten därpå ville de att jag skulle medverka så de stack ner 1 000 euro i min ficka. Nu vill den ena, en framgångsrik 50-pluskvinna, att jag följer med henne på affärsresor till Berlin och Paris.

”Har du blivit gigolo?”, frågar jag.

”Nej, kalla det kundvård.”

Bredvid oss sitter två hårdsminkade blondiner som suger in kinderna, trycker ut brösten och plutar med läpparna när de plåtar sig själva. ”Eskortbrudar”, viskar Vassilis. Via Instagram och andra appar säljer de sällskap och sex för galna pengar, märkesväskor och juveler. De har lämnat Slovakien, Ryssland, Sverige eller sin grekiska byhåla för att under somrarna ”jobba” på Mykonos, Ibiza, Marbella och vintrarna i Dubai.

”Varför blir du förvånad? Det är marknadsekonomisk grundkurs – utbud och efterfrågan. Problemet är att jag numera ser alla rika som svin, alla glada som knarkare och alla kvinnor som horor som är till salu. Som om alla har ett pris, men ingen har ett värde.”

Publicerad i nummer 3, 2019