Fönstret

När mammor mördas

En dag fick Mariam nog. Hon såg sina sexåriga tvillingar och sin man som behövde henne, sin bror och sina föräldrar som flytt Iran och alltid varnat och vädjat till henne att hålla sig långt ifrån politiken. Och som den duktiga dottern gjorde hon som föräldrarna sa. Tills hon fick nog.

Mariam som studerat till civilingenjör i bioteknik inom medicinsk lungforskning tog nyligen sin doktorsexamen och tituleras numera doktor inom medicinsk vetenskap. Allt detta samtidigt som hon bollat och trollat med familjelivet.

När Mariam nåddes av nyheten att en mamma mördats med sitt spädbarn i famnen, mitt på dagen, fick hon nog. Mordet på Karolin Hakim, visade att en ny gräns passerats. Karolin var förutom mamma också läkare boende i ett välmående område.

Plötsligt hörde vi makthavare som tidigare tigit ryta ifrån. Det var intressant för oss som de senaste fem åren krävt krafttag och krishantering men blott mötts av tystnad. Varför räknades inte de hundratals unga liv som skördats på våra gator?

Varför krävdes en kvinnas blod för att makten skulle vakna?

Mariam bjöd in vänner på Facebook att gå med i Mammaupproret som snabbt lockade fler än 5 000 medlemmar. Men det är skillnad att vara aktivist på nätet och IRL. I riktiga livet.

När Mariam frågade om jag ville leda manifestationen strök jag direkt min lediga söndag, lämnade min dotter och drog till Malmö. Precis som förra året när vi ordnade ”Mammornas manifestation” på Sergels torg i Stockholm skulle mammor som förlorat sina barn få tala inför tiotusentals människor.

När jag kommer till Stortorget i Malmö hopar sig molnen över himlen. Mariam springer mellan tält och volontärer. Ljudet ska nå ut, scenen ska stå, föräldrar ska orka, folk ska förstå. Jag peppar Katerina och Miroslav som kört hela vägen från Göteborg för att berätta om sin 20 årige son Petar som en dag aldrig kom hem igen. Jeanette West talar om dottern Trez som för tio år sedan mördades av Peter Mangs. Rosengårdsskolans skolkurator Sophie, samhällsvetaren Bahareh, eldsjälen Sigrun talar om våldets orsaker och konsekvenser.

Vi står i en av Sveriges mest våldsdrabbade städer, på Malmös mest centrala torg och blickar ut över, ja, ett nästintill tomt torg. I bästa fall är de knappt hundra som denna söndag lämnat sina soffor. Inga av dem som plockar politiska poäng på människors rädsla. Inga uniformerade poliser. Inga makthavare eller politiker – förutom en enda, en kvinna.

Jag gråter hela vägen hem. För de förlorade liven och familjerna som mist sina barn i världens fredligaste land. Jag gråter över arrogansen och ignoransen hos dem som nöjer sig med att skriva skarpa statusuppdateringar. De som viftar med sina världsförbättrarfanor utan att någonsin lämna villavärmen. Mest gråter jag över att Mariam, mamman och medmänniskan, både fick nog och sa ifrån. Om hon inte ska ge upp, är det upp till alla oss andra att resa oss upp och ställa oss vid hennes sida.

Publicerad i nummer 4, 2019