Fönstret

Krig mot kvinnokroppen

Jag minns det som i går. Kriget i Europas hjärta som förvandlade vänner till fiender över en natt. Som spred nationalistiskt gift och splittrade människor i etniciteter och religioner. Jag minns reportagen jag gjorde i tv-programmet Mosaik med människorna som flytt krigets fasor. Det har gått 25 år men ärren är kvar.

Nyligen besökte jag Bosnien-Hercegovina med organisationen Kvinna till kvinna som uppstod i protest mot de sexuella övergrepp kvinnor utsattes för under Balkankriget. Som en del i krigföringen.

Omkring 20 000 kvinnor våldtogs i Bosnien-Hercegovina under kriget på 90-talet. Bara 700 av dem har fått upprättelse och stöd av staten.

I Bratunac, ett par kilometer från massgravarna i Srebrenica, möter jag kvinnor som berättar om tortyr och våldtäkter utförda av både fiender men också av de fredsbevarande styrkornas soldater.

Psykologen Mira är en kraftfull serbiska som sammanfört kvinnor över de etniska och religiösa gränserna för traumabearbetning och försoning. De samarbetar också med kvinnor från Syrien och Kongo. Kvinnokroppen har använts som måltavla i alla krig.

Edina var bara 15 år när hon våldtogs av flera soldater. En av dem var hennes egen granne. Med Miras hjälp vågade hon bryta den tabubelagda tystnaden och gärningsmannen dömdes till fängelse. Men stigmat får Edina leva med.

I Sarajevo möter jag 25-åriga Aina som är ett av många barn som blev till efter våldtäkterna. Hon har spårat sin pappa våldtäktsmannen på Facebook, men av hänsyn till sin mor kommer hon inte söka upp honom. I stället använder hon sorgen och ilskan till att organisera andra ”våldtäktsbarn” och så kallade ”peacekeeperbabies” som föddes efter övergrepp eller frivilliga relationer mellan FN-soldater och kvinnorna de skulle skydda. Efter kriget försvann de flesta spårlöst.

Stajonka grundade kvinnoforumet 1999 för att kvinnor som fördrivits från sina hem skulle få återvända. På Hotel Fontana ordnade kvinnorna sin första fredskonferens. Trots patriarkala protester. ”Bussarna som transporterade kvinnorna blev stenade på uppmaning av politikerna. De kallade oss förrädare, spioner och svikare”, minns Stajonka.

”I dag är jag en helt annan människa”, säger Dragana som gick med i forumet 2012. ”Jag kom från en sluten serbisk by. Vi träffade aldrig de andra. På en workshop mötte jag min gamla klasskamrat Medina från grannbyn. Hon var muslim. Det blev en omtumlande återförening och vi började bygga upp banden de brutit. Jag förstod att jag fostrats i ett nationalistiskt narrativ där alla andra var onda och farliga. Kriget och hatet förgiftade hela min barndom.”

När jag frågar dessa människorättskämpar vad de har lärt sig och vilket deras budskap är svarar de i mun på varandra:

Lita aldrig på medierna.

Lita aldrig på politiker.

Lita aldrig på religiösa ledare.

Gör motstånd.

Gör kaos.

Jag förstår dem. De har ju upplevt de yttersta konsekvenserna av hur det går när press, partier och predikstolar förhäxas av nationalismens hatiska gift.

Publicerad i nummer 4, 2018