Fönstret

Om att gapa efter mer

På en pytteliten ö i Egeiska havet har jag spenderat en sommar i blott tofflor och tygskynken och glömt hur man sminkar sig och fönar håret. På mina favoritstränder fanns inget annat nät än fiskenät så i stället för att avundas andras liv på Instagram eller våndas över Twitterdrev kunde jag bygga sandslott.

På en hemmasnickrad kantin hängande vid ett stup över havet lagar ett äldre par dagens rätter av det som växer i deras närhet, simmar i deras vatten eller klättrar på kullarna. Ena dagen får man äta vildgräs, zucchinibollar och körsbärstomater för att nästa dag få smaka långkokt get eller grillade sardiner.

De fyra rangliga borden med sittbänkar klädda i trasmattor är ofta fullsatta under de tre timmar mitt på dagen när paret slår upp husvagnsköket. När jag försöker ta en bild på 79-årige herr Nicolas som serverar i snigelfart säger han: ”Inga bilder.” Vilken diva, tänker jag innan han förklarar: ”Ni som hittar hit räcker. Vi har så vi klarar oss och önskar oss inget mer eller några fler gäster.”

På grekiska skulle man säga att herr Nicolas är oligarkisk. Han nöjer sig med det lilla utan att ständigt sträva, önska och gapa efter mer. Ordet låter läskigt likt dess raka motsats – oligarki – som betyder att ett fåtal äger massor. Det enda som skiljer de två diametralt olika orden åt är en enda ynklig bokstav – det första stavas med ett k och det andra med ett h. Det är talande att det är oligarkin i betydelsen att de få som äger mest som erövrat världen och lånats ut till en massa språk. Den rikaste procenten av världens befolkning, alltså en enda procent, äger ju nästan hälften av världens tillgångar. Medan den rikaste procenten slänger mat går 832 miljoner människor till sängs hungriga enligt FNs livsmedelsprogram WFP.

Herr Nicolas är inte ensam om sin livsfilosofi på ön som har flera små kantiner utan menyer eller hemsidor. Flera öbor ber mig att inte ens namnge ön fast de lever på turismen. Genom åren har de mobiliserat mot alla förslag om att bygga flygplats och utvidga hamnen för att rymma flera kryssningsfartyg, locka fler besökare och öka intäkterna. Öborna som jag talar med vill helt enkelt leva i sin egen takt och tid fjärran från statusstressen och pressen. De lever hellre på en svåråtkomlig plats och slipper massturismens invasion med parasoller och solstolar som skymmer skönheten och stör stillheten.

Medan jag går runt här hemma och dammsuger sandkorn som råkat följa med tofflorna och sköljer ur det sista havssaltet ur badkläderna tänker jag att jag i stället för att som varenda höst skriva mållistor om allt jag vill och önskar och måste göra denna termin, så kanske jag borde bli lite mer oligarkisk och luta mig lite mot livet och nöja mig med det lilla, det som inte har ett pris men ett oändligt värde.

Publicerad i nummer 3, 2023