Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

När skurkar blir hjältar

”Välkomna till Debatt. I dag ska vi debattera våldtäkt. Vi har gäster från båda lägren. För och emot våldtäkt.”

Men så kan det väl inte låta?

Kan man debattera för och emot våldtäkt, pedofili, mobbning?

Så kan det visst låta när det kommer till rasism. Då bjuds rasister, antisemiter, islamofober, och allehanda hatare in och får luftförorena samtalsklimatet. I den förvridna yttrandefrihetens namn.

Det blir lätt så i homogena makthavarhav. Där de som dirigerar debatter saknar egna erfarenheter av rasism, diskriminering och exkludering. Där de omedvetet normaliserar och reducerar rasismen till en åsikt. Men rasism är våld. Verbalt, fysiskt och psykiskt våld. Det kostar liv och lidande. Det kostar i stress, depression, frustration, alienation.

När extremister pudras och piffas i sminkloger och blir stammisar i upplysta tv-soffor och upphöjda paneler finns ingen återvändo. När röda mattor rullas ut för rasister blir de folkliga och deras folkförakt blir en legitim hållning. Rasismen blir ett giltigt alternativ till det som borde vara en kompromisslös självklarhet – det okränkbara människovärdet. Samtidigt misstänkliggörs människorättsförsvararna. Antirasister och demokratikämpar ställs mot och jämställs med rasister. Det är som likställa dem som förespråkar våldtäkt med de som kämpar emot.

Sedan undrar vissa hur rasismen kan växa i världen. Som om de inte visste att det vi vattnar växer. Det vi matar ökar i omfång och omfattning.

En simpel skrollning genom sociala medier ger en djupt polariserad verklighetsbild. Extremhögerhuliganer härjar fritt, piskar upp sina svansar och svingar med sina rasistretoriska svärd så till den grad att nyanserade röster retirerar. Och då är det lätt hänt att finansiellt trängda, klickjagande medier misstolkar och vanvinklar verkligheten. Det är faktiskt lätt hänt att vi alla tror att Twittertonen återspeglar verkligheten. Det var därför jag blev förvånad när jag under våren reste runt Norden och Sverige för att föreläsa om min bok Mammorna, om #metoo och om människovärdet. Nordiska ministerrådet bjöd in mig att föreläsa från Grönland till Island, Åland, Finland och Danmark – och Folkets Hus & Parker i samarbete med ABF och biblioteken bjöd in till stora och små orter från Lilla Edet till Piteå och Hallunda.

Överallt mötte jag så mycket kärlek, så många eldsjälar som kämpar för att förena människor och justera ojämlikheter. Min politiska pessimism förbyttes förvånansvärt fort mot obändig optimism när jag mötte de som sällan kvalar in i mediedebatterna för att de helt enkelt inte mobbar och motarbetar människor. De som i sociala medier avfärdas som godhetsknarkare och hånas för sina ideella insatser i föreningar, studiecirklar och idrottsklubbar.

Men de ombytta rollernas dramaturgi som gör skurkar till hjältar och hjältar till skummisar håller inte längre. Det är dags att ge vanliga, vettiga människor den plats de förtjänar i offentligheten. Det är dags att synka mediekartan med verkligheten.

Publicerad i nummer 2, 2019