Vi är motsatsen till splittring
AV ANNICA DAHL
Så glider sommaren sakta över i något mer höstlikt. Tillbaka till vardagen. Tider att passa, ordning och reda och samma krav att förhålla sig till. För mig står det i bjärt kontrast till sommarens semesterveckor då allt liksom har en friare form.
Jag har tagit det lugnt och vilat denna sommar, på det sätt som jag tycker om mest – i huset nära havet, med familj och vänner. Ändå är det något som inte varit som vanligt. Lugnet denna sommaren har känts mer som lugnet i stormens öga. Även om jag känt ett lugn för egen del, så är lugn och trivsel knappast de ord som ligger närmast. När man tittar bortom stugans syrenhäck känns det som att en orkan blåst denna sommar.
Klimathotet gör sig påmint genom extrem hetta också i vår del av världen. Sommaren började med rekordtorka och rekordtemperaturer, och slutade med sex veckor mer eller mindre ihållande regn. Nedregnade skördar och tåg som välter på grund av att marken underminerats.
Sverige står i en stor del av världen i hatets centrum när koranbränningar sanktioneras av justitieutskottets ordförande, representerande ett parti och en politisk strömning som närs av hat, motsättningar och konflikt. Hatet från företrädare för samma parti mot Hbtqi-personer i samband med pridefestivaler runt om i landet.
Det är dramatiska tider. Stormens öga. Och i stället för kunskap och sammanhållning härjar nu fördomar fritt och människor ställs mot varandra. När vi behöver sammanhållning och varandra som bäst tycks samhället paradoxalt nog dras alltmer isär.
Folkbildning och kultur är vårt motstånd mot det som händer. Studiecirkeldemokratin är oslagbar som motkraft mot splittring. Allas röst är lika mycket värd. Där man lär sig att lyssna. Och bli lyssnad på. Bryta argument och åsikter mot varandra. Ibland även i högt tonläge. Och sedan dricker man kaffe. Tillsammans.
Vilken betydelse kulturen har för att öka känslan av delaktighet fick jag ta del av under en av alla lugna semesterdagar då jag lyssnade på en av sommarpratarna i radio, läraren och författaren Nora Khalil. Hon har skrivit två ungdomsböcker om vänskap, saknad och samhörighet i förortens tonårsuniversum.
Hon berättade om hur hon när hon kört fast i sitt skrivande låtit elever skriva brev till huvudpersonen i boken, med ärliga och uppriktiga råd utifrån en svår situation. Förutom den lysande, medskapande metoden, beskrev hon viljan att hennes böcker både skulle kunna vara fönster och spegel för läsarna.
Fönster mot en annan värld. Men också spegel mot den egna världen. Så att den erkänns, blir synlig och får finnas. För oss som är födda och har rötterna i Sverige är detta en självklarhet. Det måste få bli lika självklart för alla. Det är inkludering. Och motsatsen till splittring.
Publicerad i nummer 3, 2023
