Böcker bygger empati
AV ANNICA DAHL
När denna krönika skrivs har augustidagarnas hetta lagrats till ljumma sommarkvällar. Mot denna fond av skönhet speglas också en valrörelse i full gång. Inte alltid lika vacker. Till exempel såg jag i dag att SD tillåtits köpa reklamplats på Stockholms tunnelbanevagnar. Och detta har hyllats av på Twitter av SDs rättpolitiske talesman med orden: ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul.”
Hur grov kan retoriken bli? Finns det inga gränser längre? Retoriken speglar tänkandet såklart. Och jag tror det är viktigt att utmana sina egna tankar ibland – ta del av andras liv och berättelser. För att förstå oss själva och världen. Att läsa är ett sådant sätt. Själv älskar jag känslan av att helt uppfyllas av en berättelse, gå in i en annan värld, och sträckläsa – på det sätt man gjorde som barn, så att tid och rum försvann.
Minns att jag i sexan flyttade och bytte skola, och när den nya läraren i svenska för att kolla läsintresset i klassen räknade upp bok efter bok efter bok räckte jag upp handen för varenda en. Tills läraren både lite utmattad och road frågade vad jag läste just nu. Minns att jag svarade I dödens väntrum av Sven Stolpe. Omfamnar kärleksfullt detta minne av min inre, brådmogna 12 åring. Att leva sig in i hur det kunde vara att vara sjuk och vistas på ett sanatorium på 1930-talet var verkligen att ta del av en helt annan värld. Och det är själva grejen.
I sommar har jag läst böcker, som Mats Jonssons tecknade berättelser om samernas historia och samhällsförändringen sett genom hans barndoms Bollstabruk.
Jag har också lyssnat på sommarpratare i P1 Sommar, som t ex Mariama Jobes poesi. Som ung svart kvinna med arbetarklassbakgrund och fritidsledare i Jordbro har hon förmedlat stolthet, styrka, systerskap och solidaritet med djup och smärta. Och Karin Stöckel, som berättade om sina erfarenheter av att som kvinna arbeta i gruvindustrin och organisera kvinnor i kampen för jämställdhet i gruvan och deras del av Metoo – rapporten Händer i mörkret.
Så har min bildnings- och empatiresa sett ut i sommar. Den har tagit mig till geografiska platser som Jordbro, Kiruna, Bollstabruk och Arvidsjaur. Och till inre platser, i olika gestalter, tider och sinnesstämningar. Jag har delat ilska, sorg, glädje, makt och maktlöshet, med fiktiva och autentiska personer.
Och i stället för att testa och medicinera barn i förorten (förslag i valrörelsen) kanske vi borde empatitesta de vita män som antingen smiter från skatt för vårt gemensamma, eller uttrycker att SLs tunnelbanevagnar är återvandringståg med enkelbiljett till Kabul. Eller ännu bättre. Vaccinera med läsning och folkbildning.
För böcker bygger empati. Så – sprid och dela gamla och nya berättelser till fler. Fortsätt med studiecirklar och författarsamtal. För folkbildning är demokratins självförsvar. Och det behövs nu. Mer än någonsin.
Publicerad i nummer 3, 2022
