Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

ABF-chefen

Minnen av Leningrad

Rysslands invasion av Ukraina och de högljudda tongångarna mot väst och Nato är ett eko av mon barndoms och kalla krigets 70-tal.

Decennier av utrikespolitiska mirakel tycks helt ha försvunnit:

Den reformvänlige Gorbatjov eller en fnissande Boris Jeltsin med Bill Clinton känns långt borta. Inte såg vi väl att en backlash av det här slaget skulle komma? Å andra sidan sker förändringar ofta över lång tid, men de upptäcks ofta plötsligt. Precis som när kalla kriget en gång startade, och Sovjet över vad som kändes som en natt stängde in östeuropéerna bakom Järnridån.

Händelser och hot i vårt närområde tror jag kommer att leda till att intresset för utrikespolitik blir större. Här har ABF som organisation en roll att fylla, att svara på människors behov av kunskap och bildning. De stora männen med de stora paraderna i all ära, men det är vanligt folk som du och jag som behöver förstå både världen och varandra.

Själv håller jag i en bokcirkel och nyligen diskuterade vi Anna Lena Laurens (DNs utrikeskorrespondent i Ryssland) bok Sammetsdiktaturen.

Det är en samling krönikor som beskriver allt från politik till försök att fånga den ryska folksjälen. Underhållande, kunnigt och allvarsamt. Så många skratt och så många intressanta reflektioner boken genererade.

Minnen från en svunnen tid stiger upp till ytan. Som till exempel när jag som 20-åring i mitten av 1980-talet reste till dåvarande Leningrad, och i ungdomlig iver över att möta människor av alla de slag slog mig i slang med unga kvinnor som arbetade med något som inte var til�- låtet, men bara om det inte var synligt, på ett stort hotell, och som absolut inte fick samtala med turister.

Jag var både ambitiös och nyfiken, från socialhögskolan minsann, och hade enkom övat in några fraser på ryska för att kunna vara åtminstone lite artig.

Det sistnämnda straffade sig. Minns att jag i skräck släpades i vardera armen av två gigantiska säkerhetsvakter. Att jag försökte kommunicera med mina ryska artighetsfraser gjorde inte heller det säkerhetsvakterna mindre misstänksamma (ibland är kunskap ett hot).

Minns att jag hann tänka: ”Var det så här det skulle sluta? Vart för de mig? Ingen kommer att få reda på var jag tagit vägen.” Men räddades ur knipan av han som många år senare skulle bli min kollega som kommunalråd i Södertälje, Anders Lago.

På 1970-talet försökte vi förstå och förändra en spänd värld i ett kallt krig. Förändringar som sker över en natt börjar i det lilla och det mellanmänskliga. På 1970-talet bar vi knappar där det stod ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Det är dags att fästa den på rockslaget igen.

Publicerad i nummer 1, 2022