Den tunna hinnan mellan ont och gott
AV MONICA WIDMAN LUNDMARK
Skriver denna krönika den 27 januari, Förintelsens minnesdag. Mina föräldrar, båda födda 1925, pratade om hur andra världskriget hade präglat deras uppväxt. Generationen före dem, födda sent 1800-tal, delade ofta med sig av erfarenheter av såväl första som andra världskriget. De berättade om krigens fasor och hur självklart det var att hjälpa människor som flydde till Sverige. Jag är född tidigt 60-tal och som jag minns det berördes andra världskriget varje år i skolan. I alla sammanhang rådde enighet om att det aldrig får hända igen.
Hédi Fried är ett år äldre än min mamma. Hon överlevde Auschwitz och kom tillsammans med sin syster till Sverige med Bernadottebussarna 1945. Hon har ägnat sitt liv åt att sprida kunskap om Förintelsen och hennes budskap är tydligt – ”även om vi inte har alla svaren på hur det kunde hända så är det viktigt att vi fortsätter ställa frågorna så att det aldrig händer igen”. Hon poängterar vikten av att kämpa mot fördomar och att lära känna sina egna för att inte agera ut dem.
Så med en blick tillbaka till min uppväxt och berättelserna från tidigare generationer kan jag inte låta bli att fundera över hur vi har kommit dit vi är i dag. När upphörde vi att berätta historien? Vad var det som gjorde att vi tappade känslan för det självklara i att dela med sig av det en har för att andra som saknar allt ska få något? När blev vi så rädda för att möta människor med andra erfarenheter?
Även om vi ser att det är stora skillnader mellan olika delar av Sverige, så kan vi konstatera att vi lever i ett av världens tryggaste länder. Men ändå är det en helt annan bild som förmedlas till oss via medier och sociala kanaler, en bild som bidrar till att odla fördomar och känslor som rädsla, otrygghet och behov av försvar.
Det finns politiska företrädare som förstärker denna bild, jag tänker då särskilt på Sverigedemokraterna. Det är också det parti som allra tydligast vill minska anslaget till folkbildningen, och dessutom vill styra vad den ska ägna sig åt för återstoden av anslaget. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – folkbildningen som vi känner den är utmanad! Och du som läser den här krönikan är en del av dess försvar!
Du som är förtroendevald behöver vara ambassadör för folkbildningen i alla dina sammanhang. Du som är anställd behöver först och främst agera folkbildare i alla dina sammanhang. Och slutligen du som är cirkelledare är så otroligt viktig för att förtroendet för den fria och frivilliga folkbildningen ska vara fortsatt högt.
Hédi Fried säger: ”Godhet och ondska existerar sida vid sida, skilda åt av endast en tunn hinna och det måste vi vara medvetna om.” Genom att arbeta tillsammans bidrar vi till att stärka den hinnan. På så sätt gör vi – du och jag, en annan värld möjlig.
Publicerad i nummer 1, 2019
