Resor

Nicaragua

– så gick det efter att svenskarna

reste hem

Den sandinistiska revolutionen 1979 gjorde Nicaragua till ett glödhett resmål för svenska biståndsarbetare och idealister. Tusentals åkte dit för att hjälpa till. Men när sandinisterna efter tio år förlorade makten i fria val sjönk det svenska intresset för det fattiga lilla centralamerikanska landet som en sten. Fönstret åkte dit – 25 år efter att svenskarna reste hem. Vi fann ett land som faktiskt är på gång. Kanske.

AV OLA LILJEDAHL OCH LENA NYBLAD FOTO O LILJEDAHL, L NYBLAD

Vi går på ett trasigt tak i León, Nicaraguas näst största stad meddrygt 200 000 invånare. Korrugerad plåt och kulhål. Byggnaden var i en annan tid högkvarter för diktatorfamiljen Somozas brutala militärpolis Guardia Nacional. I dag reser den sig som ett trasigt monument över ett lands våldsamma historia.

Francisco Roiz, gammal sandinistisk revolutionär som slogs mot just diktaturen, lotsar oss.

– Trampa inte där, säger han, då ramlar ni flera våningar ner.

Man sväljer och hoppas att han vet vad han gör.

Han pekar mot bergen och berättar att det var där han krigade i många år innan posttraumatisk stress gjorde honom sjuk. Han pratar om revolutionen 1979, om 1980-talets krig mot den USA-stödda terrorgruppen Contras, om skjutna vänner och skjutna fiender. Plötsligt stannar han där uppe på taket. Nickar mot utsikten. Han tittar på oss och betonar varje stavelse:

– Här är jag född. Här har jag kämpat. Det här var jag beredd att dö för ...

– Ni är från Sverige, säger han sedan, det var mycket svenskar här förut. Ni är ett bra folk. Vad hette er statsminister? Palm? Palme?

För äldre nicaraguaner, som Francisco Roiz där på taket, är minnet av svenskarna tydligt. Bara dagarna efter att sandinisterna den 19 juli 1979 marscherade in i Nicaraguas huvudstad Managua samtidigt som diktatorn Somoza flydde landet kom en första svensk delegation, anförda av socialdemokraten Pierre Schori, med bland annat tusentals fotogenlampor. Både bokstavligt och bildligt ville man bidra med ljuset.

Statsminister Olof Palme blev snart den förste europeiska regeringschef som dök upp på officiellt besök. En biståndskaravan följde från Sverige. Sju miljarder kronor bidrog Sverige och svenskarna totalt med. Fackföreningsrörelsen var engagerad. ABF stöttade sin motsvarighet APC. Läkare, journalister, lärare, artister flög till och från landet hela 80-talet. Skolbarn sålde bullar och skickade pengar till Nicaraguas folk. Syjuntor stickade och skickade. Studiecirklar i småstäders Folkets hus läste om landet. Artister som Mikael Wiehe och Björn Afzelius och den tidens största svenska rockband Imperiet med Joakim Thåström i spetsen reste till Nicaragua för att visa sitt stöd. Efter årtionden av blodig diktatur skulle det nicaraguanska folket äntligen utbildas i demokrati, jämställdhet och arbetsrätt.

Sandinisterna tackade. Andra svor.

USAs president Ronald Reagan och hans vicepresident George Bush såg sandinistledaren Daniel Ortega – felaktigt skulle det visa sig – som en ny Fidel Castro. Som måste bekämpas, för att inte ännu ett latinamerikanskt land skulle ansluta sig till Sovjet-familjen. USA-dollar pumpades därför in i högergerillan Contras.

Men sandinisterna var inte som det kommunistiska Kuba. De gick med på att ordna demokratiska val. Och när de – till många svenskars förvåning – förlorade det valet gick de också med på att lämna ifrån sig makten. Och det var precis då, som intresset för Nicaragua störtdök i Sverige.

Organisationer fasade ut sina insamlingar. Ambassaden stängde och Sida bommade för några år sedan igen sitt kontor i landet. Sandinisterna kom visserligen tillbaka till makten 2007. Men nu i allians med den konservativa katolska kyrkan. Att man nu drev igenom ett totalt abortförbud fick inte många svenska biståndsarbetare hjärtan att åter börja glöda för Nicaragua.

I dag finns bara några få biståndsorganisationer med We effect i spetsen kvar i ett Nicaragua som är det näst fattigaste landet i Centralamerika, efter Haiti. Hela 44 procent av befolkningen lever under FNs definierade fattigdomsgräns, två dollar per dag. Två tredjedelar av befolkningen saknar anställning.

Men ändå är man på gång.

Kanske.

Några dagar efter vandringen på plåttaket i León träffar vi Andres Lazar i turiststaden Granada. Han driver restaurangen Café Espressionista med sin ungerske pojkvän och har valt att flytta tillbaka till hemlandet.

– Efter många år i London valde vi att flytta hit igen. Allt fler gör det nu. Vi är så vana vid instabilitet i landet så egentligen är det först nu, när utlänningar börjar komma hit och vågar satsa, som vi nicaraguaner inser att det här landet nog har en framtid, säger han.

Han berättar om vänner som numera bor i billiga Nicaragua – men jobbar med IT i USA. Återvändarna tar med sig Västerlandet. Hos Andres käkar man till exempel ekologisk mat, dricker öl från mikrobryggerier och 90 procent av kunderna är turister.

– För tre år sedan fanns enbart de stora ölmärkena, Victoria och Tona, i Nicaragua men nu finns en rad andra precis som i Europa och USA. Ekologiskt håller på att bli normen.

Att den nicaraguanska cigarren Oliva utnämndes till Cigar of the year 2014 av internationella tidskriften Cigar Aficionado är också ett tecken i tiden.

– Det är som att vi lever i flera tidsepoker samtidigt. Modernt liv går hand i hand med gammalt kolonialt liv. Ett bra exempel är att jag och min sambo aldrig har trakasserats på något sätt här i Granada, men jag tror inte det är lätt för någon som är gay och lever i de fattiga byarna på den karibiska sidan av landet, konstaterar han.

Hur trivs den ungerske pojkvännen?

– Bra, säger Andres Lazar, men det är en långsam takt i livet här. Kanske måste man vara född med det för att känna sig riktigt hemma.

Turismen spås bli framtiden. Den ökar med ungefär tio procent per år. Vulkaner, svindlande natur och två hav lockar. Av de ganska våldsamma centralamerikanska länderna anses Nicaragua vara ett av de säkraste och många upptäcker landet genom grannen Costa Rica som tagit en stark position inom ekoturism. Det påminner om när turisterna hittade till Botswana och Namibia via Sydafrika.

Problemet för Nicaragua när det gäller turism är att mycket av den varit lågbudget och bestått av äventyrare och backpackers. Alla är välkomna, givetvis, men en annan turism behövs för att skapa förändring.

Det menar i alla fall Carlos Pellas.

Han är mannen bakom jätteprojektet Mukul Luxury Resort & Spa och golfbanan Guacalito de la Isla. Det är den i särklass största turistsatsningen och vänder sig till en helt annan typ av resenärer. 36 villor. Inhägnat. Svindyrt.

En hel stab tar emot och en man säger:

– Svenskar! Kul, det är ovanligt. Men vi hade faktiskt ett svenskt par här för några månader sedan, prins Carl Philip och prinsessan Sofia. De firade sin smekmånad här ...

Det är på den nivån.

Dagarna innan visar det sig dessutom att skådisparet Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones varit där. Och skådisen Morgan Freeman brukar åka dit för att spela golf.

Carlos Pellas menar att anläggningen tar turismen till en helt ny dimension i Nicaragua.

– Det är den här typen av turism som kan ge oss välfärd och ta oss ur fattigdomen, säger han.

I klartext: typer som Catherine Zeta-Jones och prins Carl Philip eller landskapsarkitekten från Colorado eller den franske affärsmannen vi träffar kanske gillar landet, kanske ser möjligheter, kanske vill investera.

Carlos Pellas har kallats Centralamerikas mäktigaste människa. Han har varit på omslaget till Forbes Magazine och han skänker enorma summor till välgörenhet.

Det senare kanske på grund av eller tack vare det som hände i oktober 1989. Då flög den då 36-årige Carlos Pellas med sin fru Vivian mot Miami. För rika nicaraguaner var och är fortfarande Floridametropolen ett andra hem. Planet kraschade i bergen.

Bara 9 av 149 passagerare överlevde.

Bland dem Carlos och Vivian Pellas.

Där, när de kravlade sig undan lågorna,förändrades deras liv. Vivian Pellas hade 62 frakturer och var allvarligt brännskadad. Carlos Pellas brände högra armen och handen och fick protes.

Men de levde!

Vivian Pellas har sedan dess vigt sitt liv åt brännskadade barn. Carlos Pellas formulerade ett mål att bygga upp sitt Nicaragua.

På själva resorten jobbar 400 människor. Nästan alla kommer från arbetslöshet i de fattiga grannbyarna och har fått utbildning på plats. Det var också en av Carlos Pellas ambitioner.

För det är fattigt i landet.

Medelklassen växer visserligen och går till shoppingcenter av amerikansk modell i huvudstaden Managua. Men för de stora massorna är det fortfarande att sälja bananer och tuggummin i gatuhörnen som gäller. I städernas utkanter finns kåkstäder. På motorvägen kan det komma åsnekärror och bilarna har ofta passerat bästföre-datum. Flera gånger hör vi samma skämt:

– Vet du hur många som får plats i en nicaraguansk buss?

– Nä.

– En till.

Men den höga fattigdomssiffran ljugeråtminstone lite grann. Sandinisternas revolution på 1980-talet, med bland annat Sveriges engagemang, byggde ett samhälle där både sjukvård och utbildning är gratis för alla. I många länder, där folk statistiskt lever på fler dollar, kostar både doktorer och skola.

Tillbaka till León. En kvart från plåttaket där Francisco Roiz minns de gamla tiderna ligger Universidad Nacional Autonoma de Nicaragua. Landets äldsta universitet. 25 000 studenter. Vänort med Lund. Lunchmatsalen utomhus under tak men utan väggar. Toaletterna sisådär.

Filemon Bucardo, professor i mikrobiologi, berättar:

– Utbildning är vår stora utmaning, som jag ser det. Läskunnigheten är mycket, mycket bättre nu än förr. Men det räcker inte. Enligt lagen måste alla gå i skolan i sex år. Man får välja förmiddag eller eftermiddag, så att skolbyggnaderna utnyttjas hela dagarna. Problemet är att många fattiga inte låter sina barn gå i skolan. De måste jobba eller, ja, man ser helt enkelt inte nyttan med det.

Men de som börjar går ofta vidare.

De unga vi träffar pratar gärna politik, på ett helt annat sätt än i Sverige – temperaturen börjar höjas inför presidentvalet i november i år – även om de också gärna pratar om baseboll, som är nationalsporten, eller om ”Chocolatito”, boxaren som är nationalidol à la Zlatan.

Han är för övrigt uttalat för FSLN, sandinistpartiet, vilket säger en del om det politiska intresset i landet. Få svenska sportstjärnor stöder öppet ett politiskt parti.

Annars lever unga som unga överallt. Fast oftast utan internet hemma. Träning är, där som här, stort. Eftersom Nicaragua är galet varmt och fuktigt för det mesta ser man många jogga fem på morgonen.

Martin Herrera Mendoza är tränare på Metro Gym i León. Varje kväll är det fullt där. Värmen slungas emot besökare som kommer in där både musik och biceps pumpas för fullt.

– Få se, säger Martin och räknar på fingrarna, bara här i León har vi en, två, tre, fyra...

Han kommer upp i tretton gym.

– Den här trenden bara ökar, säger han, framför allt bland unga människor men vi får även en del äldre besökare.

Men som Andres Lazar, han som driver restaurangen Café Espressionista i Granada, sa så är Nicaragua i högsta grad ett land med ena benet i framtiden och det andra i något annat.

Det slås vi även av dagen efter vårt gymbesök.

Vi följer med Catrin Söderberg, chef för We effect i Nicaragua och en av väldigt få svenska biståndsarbetare som finns kvar i landet. Eller som hon säger:

– Att träffa svenskar är så ovanligt att man verkligen studsar till varje gång.

Vi åker med henne till ett projekt som går ut på att kvinnliga småbönder, tjugo minuter utanför León, får hjälp att lära sig odla ekologiskt, att samarbeta och att på sikt kunna låna pengar för att växa. Brenda Montoya visar sina frukter. Vi småpratar och undrar vad hon gör på fritiden, när hon inte jobbar på gården eller sköter familjen. Hon förstår liksom inte frågan. Går på bio? Tränar på gym? Hon förstår fortfarande inte. Fritid? Vad är det?

Några andra kvinnor visar också upp sina småbruk. Alla har samma problem. Torkan.

– Det har varit för torrt i flera år. Just det här året skulle regnperioden ha börjat i maj men i oktober hade fortfarande inget regn kommit, berättar systrarna Nubia Quintera och Vidal Quintera som har gårdarna intill varandra.

När det gäller kvinnors situation ser det bra ut i Nicaragua – på papperet. Kvinnor sitter i regeringen och i parlamentet och är borgmästare. Eftersom kvinnor var med i revolutionen har det påverkat samhällssituationen. Men många undrar vilken reell makt de har trots toppjobb. Och våld mot kvinnor är ett ökande problem.

Catrin Söderberg berättar att frågan hela tiden finns med i de projekt de fortfarande driver.

– Många kvinnor skulle aldrig våga ställa sig upp och tala. Det är en viktig sak att utbilda kvinnor till att våga titta folk i ögonen och föra fram sin åsikt.

En sådan är Waleska Espinosa.

Mitt i en kåkstad har hon och hennes lilla familj fått en bostad i ett bostadskooperativ. Det är som en bostadsrättsförening med gemensam egendom för att förhindra spekulation. Alla bygger allas hus, till exempel, och man vet inte vilket hus man ska få. Man lottar ut nyckeln när det är klart. 42 kvadrat. Waleska visar stolt att hon och mannen till och med har bytt golv till ett finare.

Man tänker på Francisco Roiz där på det trasiga plåttaket. På något sätt känns han, och det sönderrostade taket, som en symbol för det gamla. Medan Waleska Espinosa med sitt nya golv är den nya framtiden.

Hon visar runt. En liten affär runt hörnet. Ett apotek. I ett enkelt hus finns ett internetkafé. Några pojkar spelar dataspel, det svenska Minecraft vilket inte har något med bistånd att göra. Det är helt enkelt en global spelsuccé och killarna spelar som i vilket annat land som helst.

– Jag är uppväxt i en familj med många problem, säger Waleska, fattigdom och misshandel. Det var farligt bara att gå utanför huset. Så ska mina barn aldrig ha det! Kooperativet gör att vi bor bra. Kanske blir jag politiker en dag? Jag är inte rädd för att prata. Politik kan förändra saker.

Hon ler och fortsätter:

– Jag vågar släppa ut barnen här. Det är faktiskt fantastiskt!

Guide

Res till Nicaragua

– Som Fönstret gjorde

Resa dit
Finns många vägar. Flyg till Managua via London eller Miami är bra alternativ. Många flyger även till grannlandet Costa Rica och åker sedan buss/bil därifrån. Biljetter från cirka 5 500 kr.

Säsong
Bäst: januari–april på Karibiska (östra) sidan. December och januari på västra sidan mot Stilla havet. Ogästvänligt varmt på sommaren. Regnperiod september–november.

Bo
Finns allt från hostel för 80 kronor till lyxresort för 10 000 kr/natt. Generellt är boendet rätt billigt med dubbelrum på bra hotell i städerna för 500 kr/natt.

Ta sig runt
De gamla amerikanska skolbussarna är de vanligaste landsvägstransporterna. Bil funkar, men det kan vara svårt att hitta och trafiken är rätt farlig, särskilt i mörkret. Billiga inrikesflyg mellan kusterna.

Äta
Ris och bönor i olika former. Centralamerika lockar inte besökare med sitt kök. Plantain, så kallad matbanan, i det mesta. Goda färskpressade juicer. Restauranger är generellt sett billiga.

Ekoturism
Växer kraftigt. Green Pathways är ett av flera företag som lockar med vandringar, övernattningar, paddlingar med mera. Greenpathways.org

Missa inte!
Ometepe, vulkanön i Nicaraguasjön. Kolonialstäderna León och Granada. San Juan del Sur om du är vågsurfare. Och vulkansurfning i svart vulkansand om du vill testa det hetaste just nu.

Basfakta
Invånare: 6,1 miljoner.
Yta: 130 000 km2 (ca 1/3 av Sverige).
Språk: spanska.