Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Vetenskap

Din kärlek syns i labbet

Kärlek, romantik, förälskelse. Kärt barn har många namn. Men varifrån kommer egentligen den berusande upplevelsen att det finns en enda varelse, underbarast i hela världen, som man kommer att leva lycklig med resten av livet?

Många kulturvetare och historiker har länge hävdat att förälskelsen är en västerländsk kulturell konstruktion. En idé som uppkom i den sydfranska riddarlyriken under högmedeltiden, där trubadurerna skrev kärlekssånger till gifta adelskvinnor de aldrig skulle kunna förena sig med, bara trånande dyrka nedanför ett fönster.

Via litteratur och opera vandrade sedan idén in i människors medvetande, så att den nu helt präglar vår kulturs föreställningar om hur man ”ska” välja vem man lever och älskar med.

I västerlandets litteratur finns en hel del stöd för denna tanke. Redan i antikens litteratur hittar man visserligen mycket kroppsligt åtrå och könsumgänge, men nästan inget av den mer sublima längtan efter själslig förening som ingår i dagens föreställning om förälskelse. Den dök upp först i den högmedeltida riddarlyriken och blev sedan ett allt viktigare tema i litteraturen.

Å andra sidan ser biologer många tecken på ett medfött program för förälskelse. När man blir förälskad bildas till exempel en speciell kombination av signalämnen i hjärnan: Oxytocin som får en att bry sig om sin utvalda. Könshormoner som får en att åtrå henne. Stresshormoner som gör en pirrig i magen och får kinderna att rodna. Och dopamin, som motiverar en att om så behövs åka till andra sidan jordklotet för att vinna henne. (Dessutom minskar halterna av signalämnet serotonin, vilket gör att man får svårt att tänka på något annat.)

Lägger forskare förälskade människor i en hjärnskanner och visar en bild av den älskade lyser dessutom speciella områden i hjärnan upp, helt andra än när man visar bilder av andra människor de har kära, som deras barn, eller morföräldrar.

Humanisters och biologers syn på förälskelsen har därför länge stått i skarp konflikt med varandra. Men under de senaste årtiondena har en syntes växt fram, där både kulturvetare och biologer numera tänker sig att det finns ett grundläggande biologiskt program för förälskelse, men att det kan ta sig mycket olika uttryck i olika kulturer och vid olika tider.

En stor betydelse för detta närmande hade en undersökning av en litteraturvetare i Göteborg, Marcus Nordlund. Han och hans medarbetare lät försökspersoner som inte hade en aning om den vetenskapliga striden i frågan läsa litteratur från en rad olika kulturer och historiska epoker, och avgöra om de såg tecken på förälskelse i berättelserna. Försökspersonerna såg då åtskilliga tecken på förälskelse i litteratur från alla kulturkretsar. Även sådana som inte haft någon kontakt med västerländsk kultur.

Människor världen över tycks alltså i alla tider ha blivit förälskade. Även om det yttrat sig på något olika sätt.

Publicerad i nummer 2, 2021

Läs mer vetenskapliga artiklar från Fönstret: