Vad gör oss mer värda
än djuren?
AV HENRIK BRÄNDÉN
Sedan tidernas begynnelse har vi människor gett oss själva ett värde långt högre än de andra djurens. Men vad är det egentligen som gör oss så speciella? De flesta man frågar om saken pekar på vår stora hjärna, och särskilt vår förmåga att analysera, vara kreativa och utveckla ett avancerat språk.
Får man tro den senaste forskningen finns det skäl att tro att mycket av detta hänger samman med vår hjärnas förmåga att hantera komplexa relationer mellan olika saker och fenomen. Så vi kan skapa tidslinjer, förståelse för orsak/verkan och grammatiska strukturer. Även schimpanser kan lära sig förstå mänskliga ord. Men bara människor kan förstå att de kan ha olika relationer till varandra, att ”katt fångar mus” betyder något annat än ”mus fångar katt”.
När både människans och schimpansens hela arvsmassa för ett årtionde sedan hade kartlagts letade forskare snabbt reda på de ställen som skiljer mellan människa och schimpans, och frågade sig vilka av dem som kunde vara ansvariga för det som gör oss så speciella. Då föll blicken snabbt på en gen kallad FOXP2. Var den genen trasig, visste man, fick man problem med språket. Och den skilde sig med ett par dna-bokstäver mellan människa och schimpans.
Hade man då, som en del tidningsrubriker ropade ut, hittat ”genen för mänskligt språk”? Nej, så enkelt fungerar det inte med gener och komplexa egenskaper. Men FOXP2 gjorde definitivt något med hjärnans sätt att fungera, som bidrar till det där unika. När man genmodifierade råttor och gav dem människans variant av FOXP2, blev de nämligen bättre på att lära sig komplicerade saker.
Men råttor i all ära, ska man förstå på vilket sätt gener bidrar till att göra oss mänskliga är det bättre att se vad som händer om man sätter in dem i schimpanser. Så för ett tiotal år sedan formulerades många förslag till sådana experiment. Men de kom inte i gång. Dels av praktiska skäl – genmodifiering av schimpanser tar lång tid och är dyrt. Dels av oro att förmänskligade apor skulle kunna bli farliga för oss. Dessutom: Riskerade sådana försök att sudda ut den etiska gränsen mellan människa och djur? Om man satte in ”rätt” kombinationer av sådana gener, skulle man då få djur som blivit så förmänskligade att de har samma värde som vi själva?
Ett annat sätt att närma sig frågan om det unikt mänskliga ledde den svenske forskaren Svante Pääbo till årets Nobelpris i medicin. Han hade länge intresserat sig för gammalt dna, och bestämde sig för att skapa en ögonblicksbild från vägen mellan vår gemensamma förfader med schimpansen och den moderna människan – genom att kartlägga neandertalarens arvsmassa.
Till mångas stora förvåning lyckades han. Det visade att neandertalarens arvsmassa var väldigt lik vår. Vilket inte kastade så mycket ljus över frågan vad som gör oss människor unika. Men däremot visade Svante Pääbos resultat – till mångas lika stora förvåning – att neandertalarna var lika mycket människor som vi.
Publicerad i nummer 4, 2022
