Fönstret

Från JAG, JAG, JAG

till VI, VI, VI

THOMAS NORDSTRÖM är svetsaren som drogs in i teaterns värld när han var en ganska stökig 23-åring. Då handlade det om att ta plats på scenen. Ett kvarts sekel senare drivs han av att göra skillnad för människor.

När han först fick förslaget att hänga med till teatern var han tveksam – var inte han för macho för att fjanta runt?

– Jag satt längst bak i rummet och snusade och vägde på stolen för att visa hur tuff jag var.

Men Thomas Nordström fullkomligt sögs in i verksamheten och de senaste tjugo åren hänger han ständigt i Kvartersteaterns lokaler, Kubikenborgs gamla magnifika skola i Sundsvall som med sin glaskupol på håll ser ut som en kyrka.

– Jag var en gaphals som hade svårt att sitta still och var fel på alla andra ställen utom just här. Kvartersteatern har förändrat mig totalt. Det har att göra med att jag fick chansen att vara den jag är. Och då vill jag ge något tillbaka. Det blev intressantare att vara ledare och göra något vettigt i bakgrunden, säger Thomas Nordström som bland annat har lett cirklar som regissör, producent och sångproducent.

Numera håller han regelbundet i utbildningar med nya cirkelledare.

– Jag försöker förmedla att det vi gör bygger på ett starkt kollektivt tänkande. Som cirkelledare är ens jobb inte att göra fantastisk teater utan att se till att den tysta lilla nioåringen ställer sig framför alla på premiären och säger sin enda replik.

Från att ha varit en vad han själv benämner ”überstreber” med den enda tanken att göra bäst teater är hans drivkraft nu att göra skillnad – från ”jag, jag, jag” till ”vi, vi, vi” som han själv uttrycker det. Teatern är för honom ett verktyg – och ett mycket bra sådant – för att arbeta med människor.

– Kan man hjälpa någon människa? Då har man ju lyckats, för fan! utbrister han.

Thomas Nordström minns särskilt en liten tjej som var alldeles introvert och ”ihoptryckt” när hon först kom till Kvartersteatern.

– Jag tänkte att det där ska jag ändra på, för jag tror inte du vill vara sådär. En vacker dag kom hon och sa hej. Ett tag senare kom hon sprudlande glad med den mest solglada klänning.

– Det är inte alla man lyckas med och det är svårt att räcka till för alla, men när det händer betyder det mycket. Jag vet själv att den som är med i en sådan här verksamhet blir påverkad för resten av livet.

Det fnittras i trappan och vi hör steg av lätta barnfötter. En liten grupp har tagit sig upp på övervåningen där vi sitter för att hämta kostymer. Nyfikna ansikten tittar in och hejar. Det är tisdagskväll och på nedervåningen repar teaterns barn- och ungdomsgrupper. Sammanlagt har föreningen 250 aktiva medlemmar.

– Hur trött och seg jag än känner mig när jag kommer hit, så återvänder jag alltid helt speedad. Det är så skönt att göra sig av med egot. I dagens individualistiska samhälle låter det kanske konstigt, men det handlar om kraften i att vara del av något större. Och det märkvärdiga är att det där ’större’ är mer betydande än de ingående delarna. Det är coolt.

Cirkelledaren

THOMAS NORDSTRÖM
Ålder: 46 år.
Bor: I Kovland utanför Sundsvall.
Familj: Sambo och två pojkar.

MIN LEDARSTIL

• Första träffen försöker jag ta alla i hand. Ofta ser jag att de bara vill sjunka ner genom ett hål i golvet och när jag försöker man få dem att skratta så sitter det så långt inne att de nästan blir förbannade.

• Jag ser det som min främsta uppgift att mota människor ur deras säkra zon. För där händer inget, i synnerhet inte om man sysslar med teater. Men det måste ske stegvis – man kan inte på första träffen rycka tag i någon och säga ”du är frivillig”.

• Otåligheten är min största nackdel. Men det är svårt för jag brinner för det här, blir så engagerad och det är så roligt.

• Jag vill inte vara en auktoritär ledartyp men ibland kommer man inte undan det. Ibland måste man kliva in och ta kommandot. Då säger jag: ”Jag hör vad du menar, men det är hitåt vi ska.”

• När jag har stora grupper och ensembler på 30–50 personer och bara två timmar i veckan så hinner jag inte möta alla varje gång. Då är mitt mål att jag under en månad ska ha sagt hej, frågat om läget och snackat lite skit med var och en av deltagarna.

• Jag försöker lära mig när jag bör släppa på alla tyglar och när jag bör hålla tillbaka lite. Det är lite som att vara förälder och se barnet balansera på soffans armstöd. Om jag hela tiden säger ”gör inte så” så blir det inget framåtskridande eller lärande.

Publicerad i nummer 2, 2019