Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Tio frågor

”Män är problemet

– men också lösningen”

ALÁN ALI är bilmekanikern som blev ordförande för organisationen Män för jämställdhet och engagerade sig i att få unga män att lämna sin kriminella livsstil.

ALÁN ALI
Ålder: 45 år.
Familj: Föräldrar och två syskon.
Gör: Konsult och föreläsare i jämställdhets- och integrationsfrågor. Fram till oktober 2021 ordförande för föreningen Män för Jämställdhet. Tidigare verksamhetsledare inom Fryshuset, för Ung Fritid i Klippan och för Vägvalet, ett öppenvårdsprogram inom Malmö Stad med inriktning på unga män och kriminalitet.
Utmärkelser: 2018 Diversity index award, kategorin jämställdhet.

1. Du har sagt ”män är problemet, men också lösningen”. Vad menar du?

– Alla män är inte våldsverkare, men majoriteten av alla våldsbrott begås av män. Därför bär vi ansvaret för att lösa mäns våld i samhället.

2. Varför är det bra för män att vidga mansnormerna?

– De begränsar vad en man kan vara. Få kan passa in och i vår strävan att göra det skadar vi oss själva och personer i vår närhet. Möjlighet att prata om känslor och delat ansvar gör att män mår bättre, får mer tid med barn och ett rikare liv.

3. Hur förändrar vi det här?

– Vi behöver öka medvetenheten om konsekvenserna av att fortsätta som förr. Vi behöver prata om belöningen med att bredda normerna och fylla dem med en annan innebörd. Goda förebilder är också viktigt. Jag skulle önska fler manliga politiker som brann för jämställdhetsfrågor och aktivt drev en feministisk politik.

4. Hur inspirerar du män att intressera sig för jämställdhet?

– Genom att ställa frågor och lyssna försöker jag undvika en ovanifrån-position. Det är viktigt att inte döma individer, enbart handlingar och strukturer. Konkreta exempel går hem bäst för de ger möjlighet till reflektion. Jag tror att människor övertygar sig själva genom att lyssna på sina egna tankar.

5. Hur förklarar du?

– Genom att hålla det på en konkret nivå. Som bilmekaniker i grunden är jag lösningsfokuserad: målet är att få i gång bilen igen. Ämnet är tungt och innehåller mycket misär, men jag försöker vara positiv och pratar alltid om VI män – jag inkluderar alltså också mig själv.

6. Hur kom du själv in på ämnet?

– När jag var 16 år stod min syster och svor framför ett teve-program om en gruppvåldtagen kvinna. Jag frågade om det handlade om ”den där slampan i Stockholm”. Då kastade hon en blomkruka på mig. På kvällen kom hon med en hög böcker och sa ”läs på”. Det var ett uppvaknande.

7. Du kallar dig i dag feminist. Är det oproblematiskt?

– Jag passar in i mansnormerna gällande kropp och aktiviteter – jag håller på med motorcyklar och kampsport. Det krockar med allmänhetens bild av den manliga feministen: en avmaskuliniserad man.

8. Du avgick nyligen som ordförande för Män för jämställdhet. Vad är viktigt att tänka på i den rollen?

– Jag tänker alltid på att leva som jag lär och på hur mycket plats och utrymme jag tar. Jag måste hela tiden vara medveten om min roll, min position och mina privilegier. Ofta får jag mer applåder än en kvinna fast vi säger samma sak. Jag kan inte ändra den kropp jag är född i men jag kan ge beröm till andra och välja att använda min makt till att skapa förändring.

9. Vad tänker du om att män med utländsk bakgrund ofta framställs som ett hot mot jämställdheten i Sverige?

– Socioekonomiska förutsättningar ger män olika möjligheter att engagera sig i feministiskt arbete. Och visst finns stränga miljöer där negativa manlighetskulturer finns kvar och reproduceras, men hela samhället måste jobba med män och jämställdhet.

10. Nu i november var det internationella mansdagen. Hur firar du den?

– Utifrån en könsmaktsanalys är alla dagar mansdagar. Men jag använder denna särskilda dag för reflektion. Hur ser normer kring manlighet ut? Vad kan jag göra för att skapa förändring i mitt liv och i min omgivning? Vilka är mina rättigheter och skyldigheter utifrån ett feministiskt perspektiv?

Publicerad i nummer 4, 2021