Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Varför litar vi på varandra?

Vad är det som gör att vårt moderna samhälle fungerar? Skattesystem, miljöpolitik och coronabekämpning? En sak är säker: det mesta skulle fungera långt sämre, eller inte alls, om det saknades – tillit. Och den är i princip unik för oss människor, skriver biologen HENRIK BRÄNDÉN. Men även hos oss är tilliten en skör planta, som vi bör vårda ömt, för att den inte ska vissna.

Att kunna lita på varandra är grundläggande för allt mänskligt samarbete. För de små grupper där vi samlar in pengar på loppmarknader, kampanjar för miljön eller lär oss något tillsammans. Och för stora grupper, som stater och samhällen, där vi utgår från att våra partner följer avtal, att man inte behöver betala handläggaren extra för att mamma ska få en plats på äldreboendet, och att de flesta andra också betalar sin skatt, och inte delar lika med skatteinspektören.

I alla fall i Sverige utgår vi vanligen från sådant. Men inte överallt. ”Sätter du betygen själv?” frågade en kvinnlig vän med uppspärrade ögon. Hon hade just flyttat hit från ett annat land och fått veta att jag undervisade 17- och 18 åringar på gymnasiet. ”Hur ofta erbjuder i så fall elever dig pengar – eller sex – mot ett bättre betyg?” Jag förklarade att det aldrig hände. Varken sex eller pengar. ”Hur är det möjligt”, undrade hon då, ”att bygga så effektiva kontroll- och straffsystem att ni inte vågar?”

När jag förklarade att några sådana system inte fanns, blev hon djupt skeptisk. Vi riskerade ju ingenting. Både läraren och eleven skulle kunna tjäna på att fuska. Och ändå försökte jag få henne att tro att det inte förekom.

Det samtalet kom mig att inse att det som behöver förklaras inte är att samhällen med mutor och korruption finns. Ty där gör varje människa bara det som är bäst för henne själv. Det som behöver förklaras är att det finns system där människor i stället litar tillräckligt på varandra för att göra det som är bäst för alla.

Skillnaden mellan dem ser vi inte minst nu i coronatider: Litar vi tillräckligt på att alla andra drar ner på resandet och träffandet för att vi ska tycka det är meningsfullt att också göra det själva? Eller behöver staten införa drakoniska förbud, sätta upp vägspärrar, och låta polishelikoptrar hovra över gatorna?

En viktig fråga är således: Varifrån kommer förmågan till tillit? Varför litar vi på varandra? Tittar vi på det hela biologiskt evolutionärt är tillit en ”ny” egenskap, som i stort sett bara finns hos människan. Den har uppenbarligen uppkommit för att göra det möjligt för oss att leva i stora komplexa grupper där vi specialiserar oss på olika saker och samarbetar med varandra. En viktig orsak till att samarbetet fungerar är ju att människor ibland agerar altruistiskt: sätter andras behov framför sina egna och hjälper andra, utan omedelbar belöning eller motprestation. Därför att de litar på att själva få hjälpa en annan gång.

Detta var länge ett mysterium för många evolutionsbiologer. I varje grupp människor med gener som gör dem altruistiska skulle det ju kunna dyka upp en mutation, som i stället gör människan till en snyltare. Som får henne att glatt ta emot hjälp från alla andra, men inte själv ställa upp. Vilket skulle göra snyltargenens ägare bättre än de andra på att överleva och få många barn, som själva satte nya barn till världen. Så att snyltargenen med tiden skulle tränga ut genen för altruism.

Detta mysterium löstes till slut genom antagandet att människans altruism inte var helt villkorslös, utan ömsesidig. Att vi ställer upp för andra, men i längden bara för dem vi ser själva ställer upp för sina medmänniskor (exempelvis oss själva). En rad undersökningar av människors beteende har sedan gett resultat som styrker denna teori. Inte minst olika så kallade spelexperiment.

Det mest omtalade av dessa kallas ”fångarnas dilemma”, eftersom det bygger på en situation som kan inträffa i amerikanskt rättsväsende, där två bovar som misstänks för att ha begått ett allvarligt brott tillsammans och dessutom överbevisats om ett lindrigt brott ställs inför erbjudandet: ”Tjalla på din kompis och slipp straff för det lindriga brottet.”

Om bägge bovarna tackar nej kommer de att åka in på några månader var. Om den ena tjallar går han fri medan den andre åker in på flera år. Och om bägge tjallar kommer båda att sitta inne i flera år. För dem bägge tillsammans är alltså det bästa att bägge håller tyst. Men för var och en av dem ser det annorlunda ut: Om min kompis håller tyst slipper jag ju de där månaderna om jag tjallar, och om kompisen tjallar spelar det ingen roll. Tänker jag bara på vad som är bäst för mig själv kommer jag därför att tjalla. Den enda anledningen att hålla tyst är att jag vill samarbeta med kompisen, och litar på att han gör detsamma.

För en forskare skulle det dock bli svårt att rekrytera försökspersoner om experimentet innebar en lång fängelsevistelse, så forskarna bytte ut fängelsestraff mot uteblivna pengabelöningar. När försöket riggades så att man fick spela med personer man aldrig förut mött och aldrig mer skulle spela mot, så valde försökspersoner en gång av tre att samarbeta. Visste de att de skulle fortsätta spela med samma person valde de att samrbeta betydligt oftare.

Detta och andra experiment visade att människan har en inprogrammerad tendens att prova att lita på okända människor, fortsätta med det ifall beteendet visar sig ömsesidigt, men stöta ut dem ur gruppen, som försöker lura till sig andras hjälp eller inte själva bidrar. Det sistnämnda förklarar nog varför många av oss reagerar med till synes oresonlig ilska mot dem som ljuger för egen vinnings skull, och drar sig undan det gemensamma ansvaret. I de gamla landskapslagarna ser vi att tjuvens straff var att bli utstött ur gemenskapen, till ett liv som fredlös (d v s rättslös) i skogarna.

Under huvuddelen av människans historia har de grupper vi levde i, och där vi visade tillit och handlade altruistiskt mot varandra, bara bestått av något eller några hundratal personer. Så stora är de grupper som regelbundet träffas i kvarvarande samlar/jägar-kulturer, och byarna i tidiga jordbrukande kulturer hade samma storlek. Men allt eftersom mänskliga samhällen blivit större och mer komplexa har tilliten på många håll utsträckts till mycket större grupper: till alla i den egna bygden, det egna landskapet, den egna staten eller det egna språkområdet.

Vi människor behöver därför hela tiden bedöma de människor vi möter, undersöka om vi kan lita på henne, känna tillit till henne. Psykologer har pekat på att vi då bland annat tittar på kroppsspråk, ögonkontakt och kroppskontakt. Störst roll spelar dock den enkla frågan om vi ser att personen är värd vårt förtroende. Om hon själv ställer upp och hjälper till.

Det här gör att mängden tillit i en grupp eller ett samhälle inte är en gång för alla given, utan förändras med människornas beteende i gruppen. Där både goda och onda spiraler kan uppkomma. I kollektiva rörelser som till exempel religiösa väckelser kan stark ömsesidig tillit spridas väldigt snabbt, och den genomkorrumperade svenska 1700-talsstaten utvecklades långsamt till dagens stat där alla utgår från att de får vad de har rätt till utan att betala mutor. Samtidigt har jag sett åtskilliga exempel på hur tilliten i en organisation snabbt malts sönder av konflikter och manipulativ maktutövning.

Tilliten är en ömtålig planta. Vi bör inte ta den för given, utan vårda den ömt.

Publicerad i nummer 2, 2020