Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Skrä-xit!

Chock, besvikelse och oro för sämre tider. Fönstrets Londonbaserade reporter MICHAEL DEE rapporterar från ett Storbritannien efter brexit-omröstningen. Och förklarar varför många britter aldrig har känt sig som européer.

Stämningen på kafét var direkt chockartad. Det var den 24 juni och jag satt på Ruskin’s, ett stenkast från The British Museum i centrala London. På morgontimmarna stod det klart att 52 procent av britterna hade röstat för brexit. Det utbröt snart en öppen diskussion mellan borden. ”Ska vi tvingas flytta härifrån nu?”, undrade mamman i den franska barnfamiljen. ”Vem vet?”, svarade den polska servitrisen.

Chocken var påtaglig i London där man i de flesta valdistrikten övervägande röstat för att stanna kvar i EU. I städer som Newcastle och Blackpool rådde däremot feststämning och på tv höll Nigel Farage, ledaren för UK Independence Party, Ukip, ett osmakligt tal där han sa att segern vunnits för ”verkliga människor, vanliga människor, anständiga människor”.

Missnöje med EU var och är inte unikt för Storbritannien, men till skillnadmot andra länder, där detta framförsav ytterlighetspartier, fanns missnöjet i Storbritannien även inom etablissemanget. I det konservativa Tory-partiet som i 30 år varit nära att slitas itu över EU-frågan. De kritiska fick medvind när Farage blev ledare för Ukip. Trots partiet bara hade en enda parlamentsledamot drev Farage en mycket effektiv kampanj som fick David Cameron att utlösa en folkomröstning.

Missnöjet mot EU gällde direktiven från Bryssel, men framför allt immigrationen. Främlingshatet jäste innan omröstningen, påhejat av flera stora tidningar och av uttalanden från Nigel Farage, som: ”När jag åker buss hör jag alla möjliga språk men inte engelska.” Och: ”Jag vill inte bo jämte rumäner och bulgarer tack.” När resultatet från omröstningen stod klart var det som att trycka på en knapp. Mängden rasistiska förföljelser ökade direkt. I östra London är stämningen så hatisk att inresta polska poliser patrullerar gatorna med sina brittiska kolleger för att lugna inflyttade polacker.

Och visst, den fria rörligheten inom EU har lockat många till Storbritannien.2012 levde 2,4 miljoner EU-medborgarei Storbritannien, 700 000 av dem från Polen. Mindre ofta uppmärksammas dock det faktum att 2,2 miljoner britter samtidigt slagit sig ned i andra EU-länder.

Men missnöjet mot EU har också legat på ett annat plan. I såväl parlamentet som i debattprogram på TV stod det klart att många britter aldrig känt sig som européer. Att det fanns en historisk misstro mot kontinenten och de länder som man genom århundraden utkämpat krig emot. Och att många fortfarande ser Storbritannien som en stormakt, en aktör på världsscenen precis som under det brittiska imperiets storhetstid, inte ett litet örike på andra sidan Engelska kanalen. Det är en illusion som hålls vid liv i den populistiska historieskrivningen i mer eller mindre nostalgiska tv-serier, av att engelskan är det dominerande världsspråket och att det är lättare att inbilla sig att man är störst och bäst om man bor på en ö.

Det brittiska imperiet var verkligen stort, det största som någonsin existerat. 1922, då det var som störst, omfattade det en fjärdedel av jordens landyta och en femtedel av dess befolkning. Så stort sas det, ”att solen aldrig går ner över det”.

Det första initiativet till att bygga ett imperium togs 1497 när kung Henry VII skickade en expedition för att hitta en sjöväg till Asien via Nordatlanten. På 1560-talet beordrade drottning Elizabeth I sin flotta att ta upp striden med stormakten Spanien för att ta över kontrollen över den lukrativa slavhandeln över Atlanten. Men det var först i början på 1600-talet som britterna började erövra och befästa territorier, men då gjorde man det med råge – i Nordamerika, Karibien, Indien (som drevs som en privatkoloni av East India Company till 1857), följt av bland andra Australien, Nya Zeeland, Ceylon, Burma och stora delar av Afrika.

Hur imperiet drevs och styrdes är i dag okänt för de flesta britter. Historieundervisningen i grundskolan och på gymnasiet tar inte upp imperiet på djupet. Det uppskattas att mellan 12 och 29 miljoner indier dog av svält under det brittiska styret och att miljoner ton vete exporterades till Storbritannien när svälten var som värst. Först 1807 avskaffade den brittiska regeringen slaveriet. Historikern David Richardson har beräknat att brittiska skepp fram till dess hade fraktat 3–4 miljoner slavar från Afrika till Amerika. De två så kallade ”opiumkrigen” (1839–1842, 1856–1860) innebar att Kina tvingades öppna sina gränser för brittisk opiumhandel vilket gjorde miljontals till narkomaner. Lägg till det att britterna hittadepå konceptet med koncentrationslägret, under andra boerkriget (1899–1902) då en sjättedel av boerna, huvudsakligen kvinnor och barn, sattes i läger. Detta känner de flesta britter inte till.

Sprickorna i imperiet började märkas omkring 1900. Det kostade mer pengar än det drog in. Andra världskriget förde med sig en ny världsordning, dominerad av USA och Sovjetunionen och en efter en blev de forna kolonierna självständiga. Men imperiet kom att leva vidare i en annan lättare form, The Commonwealth. Organisationen grundades 1931 för att stärka en del av de historiska och kulturella banden till de forna territorierna som Kanada och Australien och senare för att underlätta självständighetsprocessen för de nya kolonierna. The Commonwealthär en frivillig organisation och har i dag 53 medlemsländer och har en samlad befolkning på 2,3 miljarder människor. Villkoret är att medlemsländerna erkänner drottning Elizabeth som dess överhuvud och ”befrämjar jämlikhet mellan raser, demokrati, mänskliga rättigheter och fri handel”. Sydafrika uteslöts 1961 på grund av apartheid, men släpptes in igen 1994.

The Commonwealth omskrivs mesti brittiska medier i samband ståtliga ceremonier och sportevenemanget The Commonwealth Games som hålls var fjärde år, ett eget ”OS” för det gamla imperiet. The Commonwealth utgör alltså ett både kulturellt och till viss del även politiskt och ekonomiskt viktigt nätverk för Storbritannien helt vid sidan av vad som händer på den europeiska scenen.

Imperiet lever alltså kvar i många britters psyken, liksom idén om att man fortfarande är en viktig aktör på världsscenen. Man har delvis förverkligat illusionen genom att liera sig med dagens verkliga supermakt USA. En rad premiärministrar och presidenter i båda läger har genom åren satt stor stolthet i ”the special relationship” som de båda länderna sägersig ha sinsemellan. Lojaliteten i det har dock alltid varit enkelriktad. Det har också haft katastrofala följder. Framför allt då Storbritannien ställde sig på USAs sida inför invasionen av Irak 2003.

Premiärminister David Cameron, som propagerade för fortsatt medlemskap i EU, valde att avgå efter brexit. Den nya regeringen under Theresa May tycks nu vara på väg mot en ”hard brexit” framför en ”soft”. Det vill säga att man avsäger sig tillträdet till EUs gemensamma marknad, eftersom EU som motkrav med stor sannolikhet kommer att kräva fri rörlighet för EUs medborgare.

Reaktionerna har kommit snabbt. Flera utomeuropeiska företag som etablerat sig i Storbritannien och därmed fått tillgång till EU-marknaden meddelade att man nu får tänka om. Även Londons position som finanscentrum har snabbt blivit osäker och finanssektorn i Storbritannien är tre gånger så stor som i något annat land i Europa. Det handlar om stora intäkter till statskassan som kommer att försvinna. Och de stora åtstramningarna kommer sannolikt att drabba de områden som till största del röstade för brexit. I form av obyggda daghem i Blackpool och neddragen socialtjänst i Newcastle.