Fönstret

Så kan vi bryta

skolsegregationen

I Sverige bidrar skolsystemet till att öka klyftorna i samhället, i stället för att minska dem. Det drabbar arbetarklassens barn hårt. För att komma till rätta med det behövs flera viktiga reformer. Bland annat: stopp för religiösa friskolor, slopad rätt för aktiebolag att driva skolor, och en aktiv politik för att uppnå mer blandade elevgrupper. Det skriver DANIEL FÄRM, politisk redaktör för den socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken.

Att ge alla elever samma chans att lära sig och nå kunskapsmålen är avgörande för ett jämlikt samhälle. Och enligt skollagen ska alla elever – oavsett var man bor eller vilken socio-ekonomisk bakgrund man har – ha samma rätt till en bra utbildning, och få stöd efter behov.

Ändå är skillnaderna stora i den svenska skolan: klass är avgörande i klassrummet. Elever till föräldrar som har lägre inkomster, kortare utbildning eller mer näraliggande migrationsbakgrund klarar sig oftast sämre i skolan än barn till välbärgade föräldrar med akademisk utbildning. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag: att kompensera för elevers skilda sociala och ekonomiska bakgrunder. Det har misslyckats i Sverige. De senaste 20 åren har elevers familjebakgrund tvärtom blivit allt viktigare för deras skolresultat.

Skolsegregationen gör att elever med olika bakgrunder alltmer sällan möts. Välbärgade elever och barn till högutbildade samlas allt oftare på vissa skolor, medan nyanlända, elever från låginkomsttagarhem och arbetarklassens barn dominerar i andra skolor. Till det kommer religiösa friskolor, som delar upp barn utifrån deras föräldrars trosuppfattning. När skolan inte längre är en mötesplats för elever med olika bakgrunder läggs grunden för fortsatt ökande klyftor också i resten av samhället. Dessutom förlorar elever förståelse för människor med andra bakgrunder än dem själva. Det skapar främmandeskap, ett ”vi” och ett ”dem” som drar isär samhället.

Elever i olika delar av landet får vitt skilda förutsättningar att klara kunskapskraven i skolan. Trots ett komplicerat kommunalt skatteutjämningssystem har olika kommuner olika förutsättningar att ge sina elever en god utbildning – och därmed grunden till ett gott liv. Olika kommuner har också olika system för att fördela resurserna till skolorna – via skolpeng eller direkt.

Skillnaderna i skolan är också stora mellan flickor och pojkar, mellan elever med särskilda behov och andra elever, och mellan utlandsfödda och infödda elever.

Skolan är visserligen en spegelbild av resten av samhället. När inkomstklyftorna ökar, så minskar likvärdigheten i skolan. Och när urbanisering och bostadssegregation skapar skilda livsförutsättningar mellan stad och land – eller mellan utsatta och välbärgade bostadsområden – så får elever i olika skolor skilda förutsättningar att lyckas. Men i Sverige bidrar också själva skolsystemet till att likvärdigheten fortsätter att sjunka år ut och år in. Svensk skola är inte längre det jämlikhetsföredöme som den en gång var. I dag är det snarare dess marknadsstyrning och minskade jämlikhet som sticker ut i en internationell jämförelse.

Det handlar inte minst om det svenska skolvalet. I kombination med friskolesystemet, skolpengen och den fria etableringsrätten bidrar skolvalssystemet till ett delvis annat slags segregation än den som uppstår via var vi bor (bostadssegregationen). Dagens valfrihet nyttjas mest av vissa ”systemsmarta” föräldrar. Elever från mer välbärgade hem och med föräldrar som har akademisk utbildning ställs ofta tidigt i kö, och söker sig aktivt till skolor – framför allt vissa friskolor – där andra elever med liknande socio-ekonomisk bakgrund går, bort från skolor som har en mer blandad elevsammansättning.

I Sverige etablerar sig många friskolor dessutom i första hand i mer välbärgade områden, och verkar på olika sätt för att locka till sig högpresterande elever. Däremot ”slipper” många friskolor gärna behöva ta hand om elever som har särskilda behov, eller som inte får samma stöd och förväntningar hemifrån som barn i akademikerhem.

För att komma till rätta med denna orättvisa behöver dagens segregerande skolvalssystem ersättas med ett skolpreferenssystem. I ett sådant kan elevernas och vårdnadshavarnas vilja att påverka vilken skola de ska gå i kombineras med samhällets behov av blandade elevgrupper. Om vi verkligen tror att det är bra för barn att möta klasskamrater som har andra socio-ekonomiska förutsättningar med sig hemifrån, så behövs en tydligare politisk styrning och mer rättvisa urvalskriterier för att avgöra vem som ska gå i vilken skola.

Det här innebär att man åtminstone för de något äldre årskurserna kan behöva rita om upptagningsområdena i olika delar av en kommun, så att barn i välbärgade villaområden och barn från arbetarklassens hyresbostadsområden oftare kan gå i samma skola och klass. Man kan också tänka sig att i skollagen införa en regel om att skolorna måste ha en allsidig sammansättning av elever i klasserna.

Samtidigt behöver elevernas och föräldrarnas önskemål i möjligaste mån tillgodoses, och ingen ska tvingas gå i en friskola med en viss pedagogisk inriktning (t ex montessori) om man inte vill det. Konkret går detta att lösa rättvist via matematiska formler och algoritmer. Men det bygger också på att inte minst medelklassens föräldrar ändrar attityd, så att fler inser fördelarna med att deras barn går i en skola med en mer allsidig elevsammansättning.

Det finns många ytterligare förslag för att komma till rätta med de ökande skillnaderna i den svenska skolan. Några intressanta exempel:

• Ge staten huvudansvaret för att finansieringen av skolan verkligen ger alla elever samma chans. Antingen genom en helt statlig direktfinansiering, eller via en mer långtgående statlig reglering av det kommunala skatteutjämningssystemet och ökade statliga bidrag till ett sådant.

• Ersätt skolpengssystemet med ett klasspengssystem, som gör att skolorna behåller den allra största delen av ersättningen för en klass oavsett om en elev byter skola under året eller inte.

• Ta bort möjligheten för vinstdrivande bolag att driva offentligt finansierad skola som omfattas av skolplikten. Om vi vill ha en mer jämlik skola, så är det mer lämpligt med offentliga eller möjligtvis kooperativa/ideella ägare som drivs av ett pedagogiskt engagemang, där lojaliteten är till eleverna, föräldrarna och lärarna – inte till aktieägarna.

• Ersätt den fria etableringsrätten med ett nytt system där kommunen – eventuellt i samråd med staten – får rätt att avgöra var och när en ny skola ska etableras.

• Stoppa religiösa friskolor. Skolan är till för eleverna – inte för religiösa samfund som vill utöva ensidig religiös påverkan på barn. Elevernas livsåskådningsfrihet kräver att skolan inte pådyvlar dem uppfattningar. Men också detta handlar om att skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrunder.

Vissa av dessa förslag – och många andra – finns med i den statliga utredningen för en mer likvärdig skola som kom förra året. Nu ska det bli spännande att se hur riksdagspartierna vill gå vidare med förslagen.

Men till syvende och sist finns det en enda sak som är viktigare än allt annat: att se till att ingen kommunal skola är så dålig att elever eller föräldrar vill välja bort den. Det förutsätter att alla skolor få tillräckliga resurser utifrån deras socioekonomiska förutsättningar. Det är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sverige i dag. För det är arbetarklassens barn som drabbas hårdast av en skola som inte ger alla elever samma chans.

Publicerad i nummer 1, 2021