Fönstret

När de bruna

försöker brunsmeta

– helt fel av SD att S skulle ha varit Hitlervänliga

Sverigedemokraterna har den senaste tiden hävdat att även Socialdemokraterna är ett parti med bruna rötter. Detta eftersom S, enligt SD, var vänligt inställda till Hitlertyskland. Det stämmer inte alls, skriver historikern Henrik Arnstad. Under andra världskriget var socialdemokratin och arbetarrörelsen Sveriges ojämförligt mäktigaste antinazistiska kraft. När andra riksdagspartier böjde rygg inför Nazityskland – eller till och med hoppades på en nazitysk seger – stod socialdemokrater ofta ensamma i stormen.

År 1941 anmälde sig den svenske nazisten Gustaf Ekström till Nazitysklands politiserade stridsförband Waffen-SS, organisatoriskt en del av Heinrich Himmlers SS, som även ansvarade för Förintelsen. Ekströms krig mot ”judebolsjevismen” var ingen tillfällighet. Han förblev Nazityskland trogen till krigsslutet, då han tog sig hem till Sverige igen. År 1988 var han en av grundarna av Sverigedemokraterna, vars propaganda i dag hävdar att det i själva verket var den svenska socialdemokratin som delade värderingar med Nazityskland under andra världskriget 1939–1945.

Det stämmer naturligtvis inte alls. Vi tar det punkt för punkt:

Samlingsregeringen 1939–1945

Sverige styrdes inte av Socialdemokraterna under andra världskriget. Sverige styrdes av en samlingsregering, som innehöll samtliga politiska partier i riksdagen, utom kommunisterna. De svenska kommunisterna gjorde sig politiskt omöjliga 1939–1941, eftersom de under dessa år – då Nazityskland och Sovjet var i pakt – stödde både Hitler och Stalin (socialdemokraten Zeth Höglund kallade kommunisterna för ”nazibolsjeviker”). Samlingsregeringen bestod – förutom socialdemokrater – av folkpartister (nuvarande Liberalerna), bondeförbundare (nuvarande Centerpartiet) och högerpolitiker (nuvarande Moderaterna). Socialdemokraten Per Albin Hansson var visserligen statsminister, men den viktiga utrikesministerposten tilldelades den opolitiske diplomaten Christian Günther.

”Tysktågen” 1940–1943

Den mest kända eftergiften som den svenska samlingsregeringen gjorde Nazityskland var permittenttrafiken, de så kallade ”tysktågen”, då tyska ockupationssoldater i Norge reste till Tyskland på permission på svenska järnvägar. Bakgrunden var Hitlers kolossala segrar våren 1940. De tyska arméerna hade krossat världens bägge mäktigaste militära stormakter, Frankrike och Storbritannien, på den europeiska kontinenten. Tyskland hade dessutom ockuperat Norge och Danmark, varpå Sverige fann sig militärt inringat. Den politiska stämningen i Sverige var skräckslagen och det ansågs att Europa gick in i en oöverskådlig framtid under nazitysk makt. I juni 1940 kallades Sveriges sändebud i Berlin till den tyske utrikesministern. Tyskland krävde att svenska tåg transporterade tyska soldater till och från Norge, när de var på permission. Samtidigt spreds ryktet att Storbritannien, den enda makt som fortfarande stred mot tyskarna, förhandlade om kapitulation. Meddelandet tog ”sista kraften ur motståndsviljan”, enligt regeringens socialdemokrater, som mot alla odds ändå envisades med att stå upp mot nazismen. Tysktågen var definitivt en eftergift mot Nazityskland, men det var ingen ideologisk eftergift mellan regeringar som hade någon som helst gemenskap. Det var en eftergift genomförd med en skarpladdad pistol riktad mot pannan.

Permittenttrafiken pågick till 1943, då den avskaffades efter att den tyska krigslyckan vände i och med förlusten i Stalingrad.

Det socialdemokratiska motståndet

Under krigets mörkaste år 1940–1941 var socialdemokratin förvisso mäktig (i valet 1940 fick partiet mer än hälften av rösterna), men utsatt i sin ensamhet som Sveriges enda aktivistiskt antinazistiska riksdagsparti. Den liberale Folkpartiledaren Gustaf Andersson var en blek figur, som sällan profilerade sig. Det fanns stridbara liberala antinazister i periferin, men de var marginaliserade, med undantag av Torgny Segerstedt på tydligt antinazistiska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Bondeförbundet var generellt tyskvänligt, liksom Högern. I detta politiska landskap verkade antinazistiska socialdemokrater ensamma. Socialdemokratin och arbetarrörelsen var dock välorganiserade massrörelser. ABF spred antinazistiska upplysningar. SSU hade bekämpat nazisterna sedan 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbundet köpte mobila tryckpressar och radiosändare, inför en kommande tysk ockupation av Sverige, då de skulle bilda kärnan i en svensk motståndsrörelse. LO och fackförbunden reagerade mot den allt grymmare tyska ockupationen av Norge. Exemplen är många. Men viktigast förblev socialdemokraterna i regeringen, eftersom de kunde påverka de centrala besluten. Finansminister Ernst Wigforss (Socialdemokraternas chefsideolog) hatiska vrede gentemot Nazityskland var välkänd bland de borgerliga regeringskollegerna, liksom andra socialdemokratiska statsråds avsky mot att ”kapitulera för Hitlerkraven”.

Socialdemokrater som stödde Nazityskland

Det fanns socialdemokrater som stödde Tyskland, men inte i regeringen. Det tydligaste exemplet var chefredaktören för tidningen Arbetet, Allan Vougt. Han såg sig som realist och skrev att ”Tyskland är förutbestämt att intaga en ledande ställning i ett enat Europa”. Enligt Vougt var det naivt av socialdemokratin att inte begripa att den måste ställa sig i dialog med Hitler, utifrån nazismens reella stöd inom den euroepiska arbetarklassen (känns argumentet igen i dag?). Liknande tankar fanns hos en del andra socialdemokrater, men de nådde aldrig inflytande, dels eftersom de inte hade någon taktisk möjlighet gentemot den skicklige maktpolitikern Per Albin Hansson, dels fann sig ”realister” inom socialdemokratin chanslösa under trycket från det folkliga hat mot nazismen, som präglade de stora socialdemokratiska folkrörelserna.

”Korståget mot judebolsjevismen” 1941

Våren 1941 stod det allt mer klart att Tyskland avsåg anfalla paktbrodern Sovjetunionen. Särskilt skrämmande var att många i Sverige förstod att grannlandet Finland skulle komma att alliera sig med tyskarna, i det enorma ”korståget mot judebolsjevismen” (operation Barbarossa) som realiserades i juni 1941. Axelmakterna Tysklands och Finlands krav på Sverige var främst svensk järnvägstransport av en tysk infanteridivision till Finland. Den svenska beslutsångesten under den så kallade ”midsommarkrisen 1941” ledde till omröstningar i riksdagens partigrupper. I den socialdemokratiska partigruppen gav omröstningen att en majoritet på 159 röster mot 2 förordade ”ett avvisande av de tyska kraven och hemställde till de borgerliga grupperna att sluta upp på samma linje”. Men i riksdagsgrupperna hos Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet bestämde sig majoriteterna för ett ja till Tyskland-Finland, under varierande ångest. Maktpolitikern Per Albin Hansson manövrerade samlingsregeringen till beslut, i konflikt med Socialdemokraternas överväldigande majoritet, utifrån förståelsen att ett nej skulle leda till regeringskris. Samlingsregeringen svarade därmed ja till Tyskland-Finland 1941. Men motståndet bland regeringspartierna var utpräglat socialdemokratiskt. Samt bittert, antinazistiskt och stridslystet.

Mycket annat kan nämnas angående socialdemokratisk antinazism under kriget. Liksom angående svensk flyktingpolitik, eftergifter och handelssamarbete med Hitler. Sverige har sedan 1990-talet grundligt gjort upp med sin historia 1939–1945, som få andra länder. Det är denna uppgörelse SD utnyttjar då partiet sprider lögner och propaganda. Men ingenstans hittar vi att SDs nazistiska grundare skulle utgöra någon ärofull historik för partiet. Tvärtom. Däremot är socialdemokratins och arbetarrörelsens antinazism väldokumenterade fakta.

1939 stod Sverige akut militärt hotat och sökte desperat strategier för att överleva framför mynningen på ett laddat vapen i form av den fruktade nazityska krigsmaskinen. En säkerhetspolitisk situation så ohygglig att den inte kan förstås av nutidens svenskar. Likväl trotsade stridbara socialdemokrater den upplevt oövervinnerliga bruna stöveln.

Socialdemokrater stod upp för medmänsklighet i en ohygglig tid – och de gjorde rätt. Deras arv förtjänar inte att smutsas av nutida fascister i riksdagen, ett parti som grundades av personer som utan att tveka valde Hitler, före den svenska demokratin.

Publicerad i nummer 3, 2019