Fönstret

Alla barn är våra barn!

Enligt forskare skulle det kosta ca 15 miljarder att eliminera barnfattigdomen i Sverige. Det motsvarar ungefär ett av den förra borgerliga regeringens jobbskatteavdrag. Så visst går det att göra någonting åt barnfattigdomen i Sverige, det handlar endast om politisk vilja. Det skriver ANDERS ÖSTERBERG, riksdagsledamot (S) och ordförande för barnorganisationen Unga Örnar.

Min farfars far hette Karl Alexander Nyberg. Jag har ingen relation till honom mer än släktingars berättelser. Han föddes i Järns socken i Älvsborgs län 1878. Familjen var fattig och flyttade senare till Värmland där han växte upp. Precis som alla andra som kommer från Värmland var också farfars far släkt med Selma Lagerlöf, i alla fall enligt de egna släktsagorna. Karl Alexanders pappa var okänd och hans mamma dog ung. På grund av fattigdom och de svältår som drabbade Sverige på 1870-talet bestämde sig delar av släkten för att emigrera till Amerika. Sverige var ett mycket fattigt land vid den här tiden och många barn levde i fattigdom. Under några decennier kring sekelskiftet 1800/1900 lämnade cirka 700 000 svenskar Sverige, av en befolkning på ungefär fem miljoner. Samtidigt som industrierna och städerna hade börjat växa så det knakade blev den oerhört fattiga arbetarklassen allt större.

När släkten reste i väg orkade de inte ta med sig Karl Alexander på resan över Atlanten. Han lämnades i stället på trappan till ett barnhem i Stockholm. Vid den tiden var det inte ovanligt att barn som hamnade på barnhem såldes på auktion till lägstbjudande. När fattiga barn auktionerades ut ”vann” den som krävde minst betalt för att ta hand om dem. Det var många barn som dog av outhärdliga förhållanden i det här systemet. Några av dem som köpte barnen kallades för änglamakerskor eftersom de mer eller mindre medvetet tog livet av barnen. Detta hände alltså bara tre–fyra generationer bakåt i tiden. Drömmen om ett rättvist samhälle och en jämlik barndom där Sveriges barn kan växa upp med rättvisa uppväxtvillkor sågs möjligen som en utopi på den här tiden. Men att sådana idéer skulle kunna bli verklighet måste ha varit nära nog omöjligt att ta till sig, för ett barn som min farfars far, så som samhället såg ut vid förra sekelskiftet.

I början på det nya seklet lanserade samtidigt reformatorn Ellen Key begreppet ”barnets århundrade”. Det kan vara ett av de vackraste uttrycken som finns i det svenska språket. Det svenska 1900-talet blev ju på många sätt också ett barnets århundrade. Det började med misär och elände, men sedan följde målmedvetna reformer med införandet av barnbidrag, förskola och en allmän princip om att barnen alltid ska sättas först.

Kanske var Astrid Lindgren den som djupast bejakade barnets frihet och mest lekfullt uttryckte barnets rätt till sitt inre. I ett berömt tal berättade hon en gång om den unga mamman som, indoktrinerad med en gammal tids syn på barnuppfostran, bad sin lille son att gå ut i skogen för att hämta det ris hon skulle aga barnet med. ”Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ’Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.’ Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.”

Sverige blev ett av de länder som med praktisk politik kom att förverkliga alla barns rätt till en jämlik barndom. I det svenska folkhemmet skulle det inte finnas dina ungar och mina barn. Det var våra barn som växte upp. Drömmen om barnets århundrade gick mot sitt förverkligande både i teori och praktisk handling.

När man lyfter frågan om barnfattigdom möts man ofta av argument som att ingen svälter i Sverige eller att barn i andra delar av världen har det ännu sämre. På det sättet försöker man definiera eller relativisera bort ett faktiskt problem, att klyftorna i vårt eget land ökar. Det ser vi genom att de som redan har det bra ställt får ett ännu större privatekonomiskt utrymme. Vi ser det även genom att fler barn växer upp med ökad risk för diabetes, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar. Fler barn växer upp med högre risk för våld eller olycksfall i hemmet, med ökad risk för mobbning, med mer ångest och oro, och sämre utsikter till ett bra jobb och ett gott liv. Det är självklart att det inte går att sätta likhetstecken mellan fattigdomen i Sverige på 1800-talet med den relativa fattigdom som finns i Sverige i dag. Men nu på det nya årtusendets andra decennium ökar klassklyftorna igen.

Det sägs att Stockholmsförorterna i Järva, där jag bor, är ett av de områden som har den största barnfattigdomen tillsammans med Rosengård i Malmö. Samma sak gäller också många barn i bruksorter. För ett tag sedan lanserade vi i Unga Örnar en barnfattigdomskampanj i Järvaområdet. Det intressanta var att på frågan ”Vilka barn i Sverige är fattiga?” svarade barnen i Husby att barnen i Tensta var fattiga. Barnen i Tensta svarade att barnen i Husby var fattiga. Min slutsats av detta är att ett barn inte ser sig själv som fattig. Samtalet slutade med att en grupp ungar i Husby bestämde sig för att barnen på Östermalm hade det värst. För de bor så stort att de inte kan hitta några vänner – och då är man fattig på riktigt. Det säger en hel del om barns syn på fattigdom. Det blev en ögonöppnare för mig, vi måste sluta prata bara om barnfattigdom och i stället också tala om alla barns rätt till en jämlik barndom. För då kan vi prata om orättvisa i uppväxten och samtidigt samla människor till kamp för jämlikheten.

Forskning har visat att jämlika samhällen är bättre, såväl för människor som för ekonomin och tillväxten. Allt fler ekonomer och företrädare för internationella institutioner varnar nu för att den ökande ekonomiska ojämlikheten minskar den sociala sammanhållningen och skadar den långsiktiga tillväxten. Enligt professor Tapio Salonen vid Malmö högskola skulle det kosta cirka 15 miljarder att eliminera barnfattigdomen i Sverige. Det motsvarar ungefär ett av den förra borgerliga regeringens jobbskatteavdrag. Så visst går det att eliminera barnfattigdomen i Sverige, det handlar endast om politisk vilja. Vilja till investeringar i vår välfärd och i skyddssystem som hjälper barn och vuxna som är i behov av hjälp. En skola som ger likvärdig utbildning till våra barn och unga, stärkta socialförsäkringar och satsningar på vård och omsorg.

Men framför allt handlar det om en politik mot arbetslösheten – jämlikhetens värsta fiende. Det räcker inte enbart med att ha ett jobb i dagens Sverige. Det måste också vara ett tryggt jobb. Det är många i våra förorter som har jobb utan en stadig inkomst, ackordsjobb där de helt jobbar på provision. Det här leder till en otrolig otrygghet och att det är så gott som omöjligt att kunna få lån eller en bostad. Många av dessa jobb genererar inga pensionsinbetalningar vilket i längden leder till fattigdom även på ålderns höst. Gamla ackordsarbeten som var samtida med min farfars far har alltså kommit tillbaka med ett nytt ansikte. Med ojämlikheten kommer också hatet. Hatet mot samhället, mot politiker och mot medmänniskor.

Så kan vi inte ha det. Det är inte ett anständigt samhälle. Sverige behöver satsa på våra barn och unga. Barnen är vår framtid, men de lever här och nu och därför kan förändringar inte vänta. Om vi inte klarar att ge alla barn en jämlik start i livet och unga vuxna en trygg start i arbetslivet, varför ska de då ens tro på demokrati om inte demokratin kan leverera till dem? Vi måste ta kampen för en jämlik barndom och för trygghet genom livet. Alla barn är våra barn.

Publicerad i nummer 1, 2019