Tunisien

– kulturell tsunami efter arabiska våren

Den arabiska våren började i Tunisien. Och medan den slutade med katastrof i Egypten och Syrien resulterade det folkliga upproret i verklig förändring i Tunisien – åtminstone när det gäller utbudet av kultur. Det skriver den tunisiska journalisten RYM BENAROUS.

Under mer än två decennier levde tunisierna under hänsynslös diktatur. Censuren och hoten drabbade alla dem som vågade kritisera systemet. Men sedan det tunisiska folket reste sig den 14 januari 2011 har en frihetens och demokratins vind blåst över landet.

Kulturlivet i Tunisien har de senaste åren genomgått en spektakulär boom. Utöver de stora sommarfestivalerna i Karthago, Hammamet och Bizerte dyker nu nya festivaler och kulturella evenemang upp över hela landet och under årets alla månader. Tunisien har till och med fått ett kulturkvarter mitt i hjärtat av huvudstaden Tunis. Där finns bland annat två teatrar, en opera, två biosalonger, ett museum för modern konst och ett marionettmuseum.

Samtidigt som det numera är tillåtet att kritisera landets politik finns annat som fortfarande är tabu. Det handlar om sådant som har med religion, identiteten och kroppen, särskilt den nakna kroppen, att göra.

En annan förändring är att kulturvärlden har genomgått en väsentlig föryngring. Få seniorer har hängt kvar i den nya konstnärliga vågen. Till exempel har ett stort antal rappare tagit plats – påhejade av den yngre generationen. I sina texter talar de ut om sina problem befriade från det stelbenta formella språket.

Nya unga filmskapare har också omkullkastat alla regler och sett till att förnya sin genre i Tunisien. Det är verkligen en tsunami som dragit in och den unga generationen har skapat verklig förändring både i form och innehåll. Fler komplexa ämnen som rasism, homosexualitet, arbetslöshet och fundamentalism tas upp. Och publiken strömmar till biosalongerna som aldrig förr.

Kulturen har sedan 2011 också tagit sig ut på gatan och till andra mindre konventionella platser, som barer och pubar. På ställen som Habibi och Yuka i Gammarth i utkanten av Tunis samlas hundratals unga. Här anordnas musikkonserter och improvisationsteater. Flera gamla lagerlokaler har gjorts om till kulturkaféer, till exempel Caf’art i stadsdelen Karthago eller Liberthé i centrala Tunis. Här finns ytor där konstnärer – både professionella och amatörer – kan skapa scenkonst, poetry slam, fotoutställningar, filmvisningar, poesi, litterära samtal och dans. I dagens Tunisien vill kulturen vara mångfaldig, mångsidig och fri.

Rym Benarous tunisiska val

LÄS!

• De förbannade kaliferna – roman av Hela Ouardi om rivaliteten och bitterhet mellan de som stod profeten Muhammed nära och de som försökte ta makten efter hans död.

• Det brinnande klustret – roman av Yamen Manai om en biodlare som upptäcker att någon dödat hans bin. Ett bitterljuvt porträtt av Tunisien som söker sin nya identitet efter revolutionen 2011.

• Trakasserier – roman av Emir Fehri, ett 15-årigt underbarn som redan gett ut tre böcker och flera noveller och här tar upp trakasserier i skolmiljö.

SE!

• Dachra – skräckfilm från 2018 i regi av Abdelhamid Bouchnak som drar in tittarna i värld av häxeri, kannibalism och klantänkande.

• Regarde-moi – långfilm från 2018 i regi av Nejib Belkadhi. En rörande historia om en man som återvänder till Tunisen från Frankrike för att ta hand om sin nioårige son som är autistisk.

• The man behind the microphone (2017) – dokumentär om den kända sångaren Hédi ”Papa” Joini, som brukar kallas Tunisiens Frank Sinatra.

LYSSNA!

• Emel Mathlouthi – sångare som flyttade till Paris när regimen förbjöd hennes sånger 2008. 2014 framförde hon sin hit Kelmti horra (Mitt ord är fritt) när de fyra organisationer som lyckades införa demokrati efter 2011 års revolution fick Nobels fredspris 2014.

• Dendri Stambeli Movement – sju musiker som ger ”stambeli” – en uråldrig musikgenre från Afrika söder om Sahara – en tunisisk touch, på moderna instrument.

• Hassen Doss – en internationellt känd operasångare som också på ett excentriskt sätt sjunger sånger i tunisisk stil, som Howa och Tabaâni.

Publicerad i nummer 2, 2019