Estland
– slår rekord i frihet varje dag
Journalisten BELLA STENBERG är dotter till en av de båtflyktingar som tog sig den livsfarliga sjövägen till Sverige från Estland 1945. För Fönstret skriver hon om vad som utmärker kulturen i hennes mammas hemland.
AV BELLA STENBERG
Pikk jalg och Lühike jalg. Det långa benet och det korta benet. Den kullerstensbelagda branten för hästtransporter och den smala krokiga stentrappan. De två vägarna upp från Gamla stan till Domberget, Tallinns maktcentrum och turistfyllda utsiktspunkter.
En tvekan. Sedan ett rått skratt. Ett skämt som vill berättasig men ändå inte. Edgar Savisaar är Estlands mest kontroversielle politiker, före detta premiärminister och för tillfället även avstängd från sin post som borgmästare i Tallinn efter korruptionsanklagelser. Han är också partiledare för Centerpartiet, som ofta kallas ryssvänligt.
Våren 2015 drabbades Savisaar av en streptokockinfektion som tvingade läkarna att amputera hans ena ben ovanför knät. Därav skämtet. Borgmästaren har blivit som Tallinn, den haltande staden: han har ett långt ben och ett kort ben. Rå humor är ett sätt att stå ut med dåliga tider. Och det är något esterna har övat på.
På Domberget tronar den rysk-ortodoxa katedralen. Den är vacker, med sina guldskimrande kupoler, men byggd just för att synas på så långt håll som möjligt, för att visa vem som bestämde i landet. Funderingar fanns om att riva den under Estlands korta frihetsperiod på 1920-talet, men det sägs att det inte fanns tillräckliga ekonomiska medel.
Vid bilvägen till Domberget ligger Okupatsiooni museum, museet som försöker återge människors liv och öden mellan 1939 och 1991 då Estland var ockuperat av Sovjet, Nazi-Tyskland och Sovjet igen. Minnena därifrån är fortfarande närvarande. I tystnaden. I skämten. I byggnaderna. Och kanske i entreprenörsandan, i hur gammalt estniskt hantverk införlivas i moderna smycken och design, eller hur produkter från skog och mark (mossa!) experimenteras in i lyxig choklad. Ibland känns det som omäven befolkningen i Estland har ett kort och ett långt ben – eller åtminstone en fot ständigt fast, släpande i den historiska dyn.
I år är det 25 år sedan den sjungande revolutionen, då Estland förklarade sig fritt från Sovjetunionen efter nästan 50 år av kommunistisk diktatur. ”Vi har varit ett fritt land längre än någonsin. Varje dag är ett nytt rekord. Så länge det varar ...” kommenterar en bekant torrt. För med Ryssland och Vladimir Putin som granne i öst går det inte att ta någonting för givet.
LÄS!
• Sofi Oksanen. RomanernaStalins kossor, Utrensning och När duvorna försvann är obehagliga men enastående om Estland då och nu.
• news.err.ee. Estniska nyheter på engelska. ERR är Estlands public servicebolag.
• Estland berättar: Hur man dödar minnet. De fjorton novellerna (Tranans Bokförlag). En god introduktion till modern estnisk prosa. Tyvärr saknas poeten Marie Under.
SE!
• Mandarinodlaren (2013). Estlands första Oscarsnominering någonsin. En sorglig historia ommänniskans ondska och godhet, när kriget drabbar en nästan övergiven estnisk by i Abchazien 1992.
• Disco and atomic war (2010). En underhållande men inte helt sann dokumentär om hur esterna under Sovjetstyret med alla medel försöker få in finsk tv för västerländska nyheter och Dallas, disco och mjukporr.
• Ash and money. Dokumentär om hur det nystartade partiet Enhetliga Estland inför valet 2011 drog 7 000 personer till sitt konvent. Men partiet var ett performance av teatergruppen NO99. Finns på Youtube.
LYSSNA!
• Naised Koggis ”Kvinnorna i köket” spelar folkmusik med feministiska texter, men skulle själva aldrig kalla sig feminister.
• Arvo Pärt. 80-årige Pärt är den nu levande klassiska tonsättaren vars verk framförts oftast i hela världen de senaste fem åren.
• Curly Strings. Country- och folkmusik med drag av pop. Kauges külas (från debutskivan Üle ilma) var förra årets estniska sommarhit.
