Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturland

Belgien

– surrealism och gamla spetsar

Lillebrorskomplex och nationell splittring. Voilà, den belgiska identiteten i ett nötskal, enligt journalisten Isabella Lövin, EU-parlamentariker (MP) sedan 2009.

Ständigt i skuggan av Frankrike och Holland, ständigt på väg att vidga klyftan mellan de två regionerna Vallonien och Flandern. Ytterst lite görs för att ge flamländare och valloner en gemensam identitet. Den statliga televisionen sänder franskspråkigt för sig och nederländskt för sig, skolor och universitet är åtskilda, även de politiska partierna har en franskspråkig och en flamländsk variant. Landet skulle ha delats för länge sedan om det inte vore för en sak: den gemensamma huvudstaden Bryssel. Och lillebrorskomplexet. Ingen av regionerna vill ju uppgå i de stöddiga grannländerna.
Men så har vi ju Jaques Brel. Och Tintin. Och trappist-ölet. Och Brysselspetsen. Och art nouveau-husen med sina gjutjärnsbalkonger som kantar Bryssels alla gator långt ut i periferin, och som alla är k-märkta – vissa skinande vita, andra nedsotade skelett bebodda av duvor och uteliggare. Och regnet. Absurt mycket regn.

Och René Magritte. Jag törs påstå att det inte är en slump att en av surrealisternas absolut främsta namn är just belgare. Konstnären som målade män i plommonstop med äpplen till ansikten, flygande stenbumlingar bland moln och en pipa med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – det här är inte en pipa – hade rik belgisk inspiration att ösa ur. Till exempel Pieter Bruegels och Hieronymus Boschs målningar med sina lipande fantasifoster, nakna djävlar och skabrösa flamländska byafester. Och så den belgiske kungen Leopold II:s absurda idé att personligen lägga beslag på Kongo. Och som dessutom lyckades, utan att ens sätta sin fot i Afrika, utan att skicka dit en soldat, bara genom att starta ett privat handelsbolag som i slutet av 1800-talet tömde landet på rikedomar genom utnyttjandet av stamfiendskap och total brutalitet. Och missionärer. Leopold hyllades i hela västvärlden, ansågs ha befriat Afrikas hjärta från slavhandel och häxkonster. Ceci n’est pas une colonie!
Minst åtta miljoner mord senare byggde han det storslagna justitiepalatset och den gigantiska triumfbågen i Bryssel – i dag symboler för motsatsen till vad de en gång betydde. Inte rättvisa. Inte triumf. Belgiens berättigande var en gång att stå neutral brandvägg i ett Europa i ständiga krigslågor. Nu är huvudstaden Bryssel Europas enande huvudstad. Och vuxenserietecknarnas Mecka. Så typiskt belgiskt.


 

Isabella Lövins belgiska val

Se!

 • The broken circle breakdown (regi Felix Van Groeningen), belö-nad av Europaparlementet som bästa europeiska film 2013. Om kärlek och bluegrassjazz.

• Bullhead (regi Michaël R Roskam 2011). Inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär på 1990-talet. Hormonmaffian och belgian blueindustrin i fokus.

• L’Enfant (på svenska Barnet, av Luc och Jean-Pierre Dardenne, 2005). Guldpalmbelönad socialrealistisk tragik om ung pappa som säljer sitt barn.


Läs!

• Den amerikanske journalisten Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad om den belgiske kungens koloni-sation av Kongo.

• Tintin i Kongo (1932) av Hergé. Med rätta anklagad för rasism, men som belgisk bakgrund en ren historiebok.

• Amelie Nothombs Antichrista. Belgiens storsäljande författare, ofta satirisk, denna gång om relationer mellan kvinnliga studenter på Bryssels universitet.


Lyssna!

• Stromae – Belgisk-rwandisk rappare med Brelinfluenser.Superstor!

• Django Reinhardt (1910–1953) – romskbelgisk jazzgitarrist som spelar en korsning av romska gatuorkestrar och New Orleans.

• Och förstås: Jaques Brel – den mest belgiske av dem alla! Ne me quitte pas från 1972 ger klockren Nordsjömelankoli.

Fler länder som tidningen Fönstret tagit kulturtempen på: