Våga testa en ny
hobby i sommar!

Våga erkänna att du inte redan kan allt. Ungefär så kan man sammanfatta den bästa inställningen när du ska prova något helt nytt. Men var beredd på att det kan kännas tungt i början. Lugn, det bara din hjärna som spelar dig ett spratt.

Nja, du har fortfarande inte riktigt tyngden rätt. Och du lutar dig för mycket bakåt.

Skidläraren försökte se uppmuntrande ut, men det var tydligt att han undrade hur det här skulle gå. Lektionen som skulle få mig att fatta hur man åker carvingsvängar i slalombacken gick trögt.

Där och då var jag beredd att ge upp. Kanske var det lika bra att jag fortsatte åka på det gamla sättet, med de där sladdarna jag lärt mig på 1900-talet.

Att det ibland känns jobbigt att lära nytt, speciellt när man är van att göra på ett visst sätt, är inget unikt för den som vill lära sig göra carvingsvängar i slalombacken. Det menar Mattias Lundberg, som är universitetslektor vid Institutionen för psykologi vid Umeå universitet.

– Generellt sett bygger vi våra liv på förenklingar där vi lärt oss saker och sedan organiserar livet efter det. Skulle vi nyinlära varje gång skulle det bli arbetsamt. Så när man gjort saker på ett visst sätt i 50–60 år så vill hjärnan gärna gå i gamla hjulspår.

Så hur ska man tänka innan man börjar en ny hobby? Enligt Mattias Lundberg gäller det att tänka realistiskt.

– Problemet är ofta att vi har vant oss vid känslan av att känna oss kunniga, vi trivs där och så överför vi det till något vi är nybörjare på. Då blir det jätteobekvämt!

Att vara nybörjare är alltså inte bara kul?

– Nej, jag skulle betrakta det nästan som självklart att det känns obekvämt ibland. Det ska vara så, allt annat vore konstigt.

En annan viktig aspekt är att inte jämföra sig med andra. Att haka på kompisgänget som ägnat sig åt lerduveskytte i flera år kan vara kul, men det kan också skapa en känsla av att vara okunnig.

– Det är lätt att glömma bort att de tränat i två–tre år. Därför ska man inte jämföra resultat med andra, om man ska jämföra med någon, utan du ska utgå ifrån hur du själv gjorde förra gången.

Finns det något man kan göra för att nybörjarfasen ska bli mindre jobbig?

– Absolut! Man kan sätta upp rimliga mål. Jag brukar ifrågasätta den här klassiska tro på dig själv-argumentationen. Det kan vara dumt att sikta mot stjärnorna eftersom de oftast hinner slockna innan du når fram. Sätt hellre korta små delmål för vad du vill lära dig och kom ihåg att alla lär sig olika fort och lätt.

Men det är ändå värt att utmana den där känslan av att det är jobbigt att lära nytt.

– Min hustru berättade i förra veckan att hon kommit in på en kurs om japansk arkitektur. ”Vad ska du med den till?”, frågade jag. ”Ingen aning!”, svarade hon glatt. Men så är det, du kan aldrig lära dig för mycket och gör det dig glad att läsa om japansk arkitektur ska du göra det.

Tillbaka till carvingen. Hur gick det med den egentligen? Jo, ett år senare gav jag det ett nytt försök. Och så plötsligt hände något. Jag fattade! Kroppen fattade!

Lyckan jag kände var nästan löjligt stor och lusten att kanske testa andra saker jag lagt på hyllan ”vore kul att kunna, men det går inte” vaknade. Hur var det med det där att åka överstegsskär med skridskor? Och att lära mig sticka strumpor? Ingenting är kanske helt omöjligt.

Tomatodlaren

”Nu har jag 67 olika sorter hemma!”

ÅSA WESTH
Ålder: 57 år.
Familj: Dotter och son.
Gör: Redovisningsansvarig.
Bonus med att odla tomater: ”Jag har fått många nya vänner som jag aldrig hade lärt känna annars.”

”När min man dog behövde jag något för att bearbeta sorgen. Odling är kanske den bästa terapin och jag valde något lättodlat: tomater! Men jag hade egentligen inte en trädgård, utan bara en stor grop på baksidan av huset. Så jag beställde tre lastbilsflak med 30 ton jord som jag körde i skottkärra. I början tyckte jag nog att jag kunde en del, men det kunde jag inte. Det har varit mycket barnsjukdomar: en gång fick jag mögel på alla plantor. Och i början tog jag frön från tomater från mataffären och satte. Men det blev inte så bra. Numera odlar jag kulturarvssorter: de smakar så mycket mer jämfört med tomaterna i affären som är som gummibollar, gjorda för att fraktas och förvaras och smakar nästan ingenting. Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle vara total tomatnörd 2018 hade jag inte trott det. Jag hade noll odlingsintresse. Nu är jag helt fast och kan prata hur länge som helst om tomater. Den här våren har jag 67 olika sorter hemma. Jag är med i olika grupper och har hållit på att byta fröer hela vintern. Det blir bara roligare och roligare, man blir aldrig fullärd. Jag har fått en helt annan inställning till livet nu och jag tror verkligen på det här med trädgård och natur. Det är där man hämtar kraft.”

JUSTUS BENNET
Ålder: 61 år.
Familj: Utflugen dotter.
Yrke: Ombudsman.
Bonus med arkeologi: ”Det är underbart att träffa nya människor som är intresserade av samma sak, man kan nörda ned sig totalt.”

”Jag har alltid varit intresserad av arkeologi, men på något sätt har livet rullat på så länge att det aldrig blev något av det. När min dotter flyttade hemifrån så snubblade jag in på en kurs på universitetet om hur Stockholm såg ut före Stockholm. Jag har gått sommarkurser där vi varit ute i fält och grävt och även lärt mig mer om skelett. Nu i sommar hoppas jag gå en kurs i hur man kan se på platser och sätta in dem i ett historiskt perspektiv. Det som är så kul är att man får utlopp för sin nyfikenhet. I somras var jag med på en utgrävning av en byggnad som man tror varit en stor hövdingahall under vikingatiden. Det är så fascinerande att tänka att det levt människor där. Första grävningen jag var med på ville jag och en kollega knappt gå på lunchrast, vi var så inne i det vi gjorde. Jag får sådan energi av arkeologin och det påverkar även övriga livet. Det känns som att slagg från hjärnan försvinner när jag lär mig nya saker. Det är som en föryngringsprocess. Skulle jag ge något råd till andra som har ett intresse de aldrig riktigt tagit sig tid till så är det att det aldrig är för sent! Det är bara att hoppa över stupkanten och börja, det finns inget vara rädd för. Jag hade en kursare som var över 75 när hon började läsa arkeologi.”

Italienska-elever

”Jag bryr mig inte riktigt om det blir fel och jag är inte rädd för att göra bort mig”

MONICA SÖDERLUND
Ålder: 54 år.
Familj: Pojkvän. Två vuxna barn och två yngre bonusbarn.
Yrke: Skattechef och konsult.
Bonus med att läsa italienska: ”Jag verkar ha blivit bättre på andra språk också, för ett tag sedan pratade jag plötsligt lite franska som jag inte läst på 40 år.”

”Jag har alltid gillat språk, jag gillar att vara i Italien och tänkte att jag får ut mer av mina resor dit om jag kan italienska. Jag lär mig på många olika sätt: Jag har gått kurser här hemma. Först i grupp och sedan när gruppen blev för liten körde jag privatlektioner. Så håller jag på med språkappen Duolingo varje dag när jag pendlar till jobbet. Men det roligaste är de språkresor jag varit på. Det började en sommar lite av en slump och det blev en vecka i Taormina på Sicilien. Nu har jag varit i väg flera somrar i rad och jag brukar säga att jag lär mig mer på den veckan än på en hel termin hemma. Det roligaste med att börja med ett nytt språk i vuxen ålder är att jag inte är lika försiktig av mig som när jag läste språk i skolan. Nu pratar jag bara på. Jag bryr mig inte riktigt om det blir fel och jag är inte rädd att göra bort mig. Det finns ingen ålder när det är för sent för att börja. Många som går de här kurserna är i min ålder och man lär känna massor av människor under en sådan här vecka. De jag gick första kursen med har jag fortfarande kontakt med. I sommar åker jag igen, det ska bli så kul!”

Publicerad i nummer 2, 2018