Fönstret

Demokratikramarna

De flesta av oss går och röstar vart fjärde år. Men så finns det de som tar sitt ansvar för vår demokrati på större allvar än så. Vi har träffat tre personer som olika sätt ägnar sin fritid åt vård av svensk demokrati.

Den 14 september är det val. Men vi väljer inte bara 349 ledamöter till riksdagen. Utan även drygt 44000 personer som ska styra kommuner, landsting och regioner. Av dem är 97 procent – nästan 43 000 personer – fritidspolitiker.
    – De har jobb som alla andra, några studerar och några är arbetslösa, säger Björn Kullander som är handläggare för demokratifrågor på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
    Statistik visar att landets fritidspolitiker är ganska representativa för befolkningen.
    – Ställer du tio kommunpolitiker framför dig är fyra eller fem kvinnor. En av tio är född i ett annat land och en har barn under sex år. De jobbar inom alla sektorer, några är arbetslösa och några studerar.
    Och de har större makt än vad många svenskar är medvetna om. De beslutar till exempel om vård, skola, omsorg och kollektivtrafik.
    – Lokalpolitiker har stor makt i Sverige och i de nordiska länderna. I övriga Europa har de inte alls lika stort inflytande, säger Björn Kullander.
   Nina Unesi har varit fritidspolitiker i Södertälje i tretton år, och hon håller med.
    – Det spelar faktiskt stor roll vilka per-soner som sitter i nämnderna. Både för vilka frågor som diskuteras och för hur besluten blir.
    Hon anser att fritidspolitikerna är mer verklighetsnära och inte lika rädda för att stöta sig med tjänstemännen som heltidspolitiker är.
    – Därför blir jag rädd när folk säger att de inte har tid att engagera sig. Det är förutsättningen för att vi ska få genomslag och kunna vara en kraft gentemot tjänstemän, säger Nina Unesi.
    Trots att antalet svenskar som är medlemmar i ett politiskt parti med några undantag har sjunkit både stadigt och kraftigt ända sedan 1990-talet, har inget parti lyckats vända trenden.
    – Partierna har mist den politiska attraktionskraft de hade tidigare. Och om partimedlemmarna blir så få att de inte är representativa för folket, då har vi problem, säger Jenny Madestam som är statsvetare vid Stockholms universitet.
    Så länge valdeltagandet fortsätter att vara högt – 84,6 procent i senaste valet 2010 – ser hon ingen anledning till oro. Men hon tycker alla partier kan göra mer för att locka folk. Till exempel förkorta tiden från att man blir medlem till att man kan komma i fråga för ett förtroendeuppdrag som fritidspolitiker.
    – Det är ett märkligt förhållningssätt, att man inte skulle vara kunnig eller insatt nog i en fråga bara för att man är ny som partimedlem, säger Jenny Madestam.

Tips! På Skl.se/val kan du söka på ditt län och hitta en rapport om bl a ålders- och könsfördelning av fritidspolitikerna i din kommun och ditt landsting.

Fritidspolitikern

”Jag blir en balanserad människa.”

Nina Unesi
Ålder: 31 år. 
Familj: Föräldrar, fyra yngre syskon. 
Bor: Södertälje. 
Arbete: Pressekreterare. 
Uppdrag: Vice ordförande i miljönämnden. 
Bonus med mitt engagemang: Att gå runt på stan och se resultat av beslut som jag har varit med att fatta.

”Jag gick med i SSU i slutetav gymnasiet och när vi gjorde ett bra val kom jag in i fullmäktige, det var stort. Mitt första uppdrag var som ersättare i utbildningsnämnden. Vi försökte ha ett modernt synsätt på elevmakt och föräldrainflytande. Det tar ett tag att sätta sig in saker och våga komma med egna förslag, men det fanns en poäng i att jag själv just hade gått ut skolan. Nu är jag vice ordförande i miljönämnden och lägger två tre arbetsdagar i månaden på att läsa in mig och gå på möten. Det är ett nämndmöte, ett förberedande möte med ledamöterna och så några möten med kontorschefen. Till skillnad från en arg medborgare kan jag ge uppdrag åt de kommunala tjänstemännen och kräva dem på svar. Jag har till exempel varit med om att inrätta nya naturreservat och nyckelbiotoper, och nu håller vi på att genomföra en strategi för att minska energiförbrukningen. Det ger mig känslan av att jag inte står bredvid, utan är en del av samhällsutvecklingen. Jag mår bra av att kunna göra åt något det jag tycker är fel. Jag blir en mer balanserad människa, mer tillfreds. Och väldigt stolt över min stad.”

Beslutsfattaren

”Formalia är ingen tvångströja!”

Anders Österberg
Ålder: 32 år.
Familj: Nej.
Arbete: Lärare.
Bonus med att vara en fena på möteskunskap: ”Att mötena blir roligare och mer kreativa!”

”Jag har aldrig gått någonkurs i möteskunskap, men jag gick med i SSU när jag var tolv år så jag har lärt mig efterhand. Det är viktigt att formalia inte blir en tvångströja. Regler om talartid och att ha en dagordning är medel för att kunna fatta bra beslut, inte ett mål i sig. Nu är jag ordförande i S-föreningen där jag bor och inför ett styrelsemöte skickar vi alltid ut handlingar minst en vecka före. Då får alla samma chans att bilda sig en egen uppfattning och formulera en åsikt, och då blir besluten bättre. Ibland får jag avbryta någon som pratar, om de kommer från ämnet eller talar för länge. Då är det viktigt att förklara varför – att jag avbryter för att fler ska få komma till tals. Om någon bara sitter tyst kan jag fråga ’vad tycker du?’ Ju fler perspektiv som genomsyrar beslutet, desto bättre. På medlemsmöten är det mycket mindre formalia, aldrig mer än vad som krävs. Då är punkterna på dagordningen mer öppna, och mer politiska som ’vad kan vi göra för att ge alla barn samma förutsättningar?’ Och syftet är att hålla demokratin levande mellan valen. Vi har alla ett ansvar för vår demokrati, alla har ett ansvar för att göra mer än att bara rösta vart fjärde år.”

Valobservatören

”Det kändes som vi var ute på hemligt uppdrag.”

Lina Stenberg
Ålder: 34 år.
Familj: Man och två barn.
Arbete: Kommunikationsansvarig.
Uppdrag: Valobservatör i Moldavien år 2010.
Bonus med mitt engagemang: Att vi fick tillfälle att prata med vanliga moldaver.

”Jag jobbade med bistånd iMoldavien och inför ett nationellt val 2010 blev jag tillfrågad av svenska ambassaden om jag ville vara valobservatör. Vi var mer än hundra observatörer, de kom från hela Europa. Några var politiker, men de flesta hade varit valförrättare. Vi fick gå en kurs i hur valet skulle gå till och varför OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) skickade observatörer. Vi blev tilldelade en del av landet där vi skulle besöka ett antal vallokaler. Det var spännande, det kändes som vara ute på hemligt uppdrag. Vi åkte i två bilar, den svenska ambassadören var med och vi hade matsäck med oss. Jag minns hur vi stod på en lerig åker och drack kaffe ur termos, det var väldigt speciellt. Vi hade en checklista med oss där vi skulle kryssa i om valurnorna kunde manipuleras eller om det fanns politisk propaganda för nära vallokalen. Roligast var att de som röstade uppskattade att vi var där, att vi intresserade oss för dem och deras val. Det kändes som att vi gjorde en viktig uppgift, vi var med i maskineriet som såg till att valet gick rätt till. Många av de andra observatörerna hade övervakat andra val, det är ett åtråvärt uppdrag och de hade som en liten klubb.”